sourze.se

Vi hade snott Högalidskolans aula

För femton år sedan började jag på Högalidsskolan. Det var årskurs sex och det var balettklassen. När jag tänker tillbaka på den tiden så kan man sammanfatta det hela med: Läskigt.

Ja, det var läskigt med nya klasskamrater. Skulle jag kunna "dansa ifatt" de andra som redan hade gått där i två år? Hur skulle jag göra med det faktum att jag i min tidigare skola varit populär både bland tjejkompisar och killar och nu uppfattades som en ganska töntig och blyg tjej med alldeles för kort hår för att passa in bland danstjejerna och deras långa böljande manar? Dessutom var det tunnelbana som gällde för att komma till skolan och inte min lilla tre minuters promenad över gården som jag var van vid.

Men det läskigaste av allt var stämningen i den stora bruna skolan. Det var läskigt att gå på lunch, för att där var de "andra" eleverna, de som inte dansade. Det var läskigt att gå till cafeterian, eller rättare sagt det gjorde man aldrig som dansare. Om man ville köpa godis så gick man till kiosken nere på gatan, allt för att undvika de "andra" eleverna och deras glåpord och blickar.

Alla accepterade detta, lärare, rektor, studierektor och elever. Det var så här det skulle vara, det hade alltid varit så här. Förklaringen som jag fick var att vi dansare hade snott deras aula. Innan vi kom dit och förpestade deras tillvaro hade de haft en urfin aula för skolavslutningar, luciatåg och annat. Men nu hade vi snott den och gjort om den till danssalar. Jag tror inte att det var den allmänna anledningen till mobbingen, men det var den versionen jag fick serverad.

Lärarnas roll i allt det här är lite suddig, kommer inte alls ihåg vad det gjorde för att hjälpa till. Svempas Sven-Erik Tunerholt roll är inte heller helt solklar, han var visserligen bara studierektor på den tiden. Men ändå. Det starkaste minnet jag har som handlar om Svempa är att någon av de "andra" eleverna hade tänkt skjuta honom på avslutningen i nian.

Jag fick aldrig någon vidare kontakt med de "andra" eleverna, mina klasskamrater fick det nog inte heller i någon större utsträckning, förutom Fredrik förstås som var den mest sociala av oss.

Det här var för femton år sedan och det verkar inte ha förändrats ett dugg. Tråkigt och läskigt.


Om författaren

Författare:
Anna Behring

Om artikeln

Publicerad: 26 nov 2001 15:08

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: