Vem vinner på integration?

När svenskar kommer till en ny miljö dricker de ofta alkohol för att umgås mer avslappnat med främmande människor. Särskilt ungdomar på gymnasier och högskolor halsar sprit i nya sociala sammanhang. Under insparken skrattar och skålar nykomlingarna för att lära känna så mycket folk som möjligt. Efter veckans slut börjar skolan på allvar och då har alla förhoppningsvis någon eller några att hänga ihop med.

Alla har paniskt bråttom att hitta vänner - det ska helst ske första dagen. Följden blir oftast att de som liknar varandra sluter sig samman direkt. Dessa grupperingar består sedan ofta genom hela studietiden.

Själv hittade jag ingen som liknade mig när jag flyttade för att studera. Allting var nytt för mig. Ovan vid att ständigt skratta och skåla med så många främmande ansikten och namn hamnade jag utanför. Redan första dagen gick jag hem tidigt. Jag hoppades att jag skulle förändras till en annan människa över en natt.

Jag trodde att det var fel på mig och jag tyckte att jag var olycklig.

Först två år senare hittade jag någon att prata med. I studenthuset bodde en tjej från ett muslimskt land. Under de första månaderna hälsade vi på varandra utanför tvättrummet med den stela, misstänksamma artighet man ofta visar okända människor i nyktert tillstånd. Av en ren tillfällighet började vi prata och blev goda vänner. Jag kunde umgås med henne utan att ändra på mig. Det kanske inte var fel på mig trots allt.

Det ständiga skrattandet och skålandet var nytt för henne också. Men det var ett annat problem som ofta överskuggade allt annat. Släktingarna ville att hon skulle giftas bort efter utbildningen. De ville att hon skulle ha ett värdigt, tryggt liv och inte bli lämnad ensam av någon oansvarig man. Hon visste inte hur hon skulle göra i den svåra situationen. Å ena sidan ville hon inte vara sin familj till olags. Å andra sida berättade hon att en del män förtryckte sina fruar i hemlandet. De visste att kvinnorna aldrig skulle lämna dem vad de än gjorde.

Först tyckte jag att släktingarna inte skulle lägga sig i hennes privatliv.

Men är det egentligen så enkelt? I Sverige går många på krogarnas opersonliga singelmarknad för att bjuda ut vad som efterfrågas. Fler och fler skiljer sig. Barnen växer upp med en förälder. Ensamstående mödrar och fäder får ekonomiska problem. Den ofrivilliga ensamheten breder ut sig.

Ska integration innebära en inspark i ett sådant osäkert samhälle? Vem vinner på det?

Nu, några år senare, har några av hennes släktingar ändrat åsikt. Det har tagit tid. Ingen ändras över en natt. De litar på hennes förmåga att välja rätt. Hennes mor vill bara att dottern ska vara lycklig. Som alla andra mödrar försöker hon förstå hur det ska gå till. Det finns kanske inga givna svar.

Min vän har ett välbetalt jobb. Hon är vad man skulle kunna kalla integrerad. Andra släktingar har inte lyckats lika bra. De vill fortfarande att hon ska giftas bort. De är närmast förbittrade. Några var det redan när hon flyttade från familjen till studieorten.

Jag har inte kommit vidare efter högskolan. Flera av mina gamla vänner har liksom jag utan något större framtidshopp återvänt till trakten för vår uppväxt. Ibland blir jag närmast förbittrad när de vill flytta iväg och få ett välbetalt jobb trots att jag vill göra detsamma. Om de lyckas och inte jag är det ju mig det är fel på.

Då blir jag ensam kvar. Som svensk tänker jag så trots att familjen fortfarande finns här.

Mina oroliga släktingar frågar med jämna mellanrum om jag fått något välbetalt jobb. Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som jag är dem till olags. De har ingen aning om hur svårt det kan vara att finna välbetalda jobb, vänner och kärlek i dagens Sverige. Men det senare frågar de i och för sig inte om. De undrar aldrig hur det verkligen står till med vännerna och kärleken. Det är en privatsak i Sverige.

De tycker att jag har ett värdigare, tryggare liv om de inte lägger sig i. Jag håller ofta med men lika ofta önskar jag att vi kunde supa oss fulla och prata ut. Synd bara att släktingarna inte dricker alkohol. Den enda jag verkligen kan prata ut om vännerna och kärleken med har växt upp på en helt annat plats. Hon lägger sig tack och lov gärna i. Inte sällan utan att jag behöver halsa sprit och be om det.

Det behövs kanske bara en vän att prata med för att bli lycklig ibland. Någon som inte liknar en på för många sätt. Någon man lär känna av en ren tillfällighet. Det är kanske inte svårare än så. Det behövs kanske inte något välbetalt jobb, någon grupp att tillhöra eller en fru som stannar livet ut.

Förhoppningsvis vinner även hon något på våra samtal.

Av Henrik Hermansson 20 nov 2001 09:38