Dagen då staten försvann

När jag stiger ut genom dörren tänker jag tillbaka på de tider då bara några korta minuter ute i fria luften kunde leda till hostattacker som fick den värsta lunginflammationen att te sig som en harkling.

Jag ser mig omkring och suger åt mig omgivningen; de gröna träden, fåglarnas kvitter och solen som värmer mot mina kinder. Vilken förändring, på bara 8 år. Det var bara 8 år sedan; den numera mytomspunna dagen, dagen då staten försvann; lördagen den 4 augusti år 2012 när KAP Kapitalistiska ArbetarPartiet tog makten i FEU Federala Europeiska Unionen. Åren dessförinnan var det knappt så man såg en glimt av solen genom dom tjocka, mörka och hotfulla moln som ständigt huserade över staden.

Jag minns fortfarande de revolutionerande beslutet KAP tog; att FEU skulle bryta allt sammarbete med OPEC och bara inom loppet av några veckor avbröt FEU all energipolitik som federationen under decennier utarbetat.

Idag är alla ense om att detta var startskottet för en sällan skådad baisse för vind- och solenergibranschen som bara inom 2 år slog ut all oljebaserad verksamhet och revolutionerade marknaden med både kraftverk och fordon, med lösningar som tidigare ingen ens vågat tänka vore möjliga.

- Goddag Daniel, hur står det till?

Jag blir plötslig avbruten i mitt filosoferande av en förbipasserande vakt. Han tillhör det lokala vaktbolaget som företagen i mitt kvarter, kvarteret Galt, gemensamt valt att anlita. Företagen tycker bråk är dåligt för affärerna och det privata vaktbolaget är mycket angeläget om att förhindra alla kriminella aktiviteter i området, dock utan att skrämma iväg kunderna. Endast det vaktbolag som klarar denna delikata balansgång har en framtid i kvarteret. Tidigare hade vi ett annat vaktbolag ,men deras vaktstyrka bestod mest av andrenalinstinna före detta brottslingar som inte alls var trevliga att möta på gatan.

- Kommer du på kvartersmötet ikväll, frågar vakten.
Vår kommun, eller kvarter som vi valt att kalla det, vi tyckte det lät lite mysigare, har möte ikväll. Som alltid är alla välkomna och alla deltagare har vetorätt. Inte som förr i tiden, innan KAP genomförde federationsreformen där de upplöste alla förpliktelser och lagar som styrde de enskilda federationerna och dess kommuner. Idag fnyser folk åt den demokratin som alla var så måna om i början av millenniet, den allsmäktiga demokratin där politikerna skulle rädda oss från allt ont i världen.

- Självklart kommer jag dit, det är allas vår demokratiska skyldighet, svarar jag vakten som med ett trevligt leende och vaksamma ögon spanar ut över allén. Det är inte ofta vi beslutar något på våra möten. Inga beslut får tas om någon inte är införstådd med beslutet, här råder direktdemokrati, eller riktig demokrati som vi väljer att kalla det. Faktum är sammanträderna mest fyller en funktion av ett forum för information, diskussion och sociala kontakter. I frågor där det finns ett genuint gemensamt intresse, det vill säga ett samhällsintresse i ordets rätta bemärkelse, fattar vi givetvis beslut utan problem.

- Då ses vi ikväll, hälsar jag vakten och vi ger oss båda av i våra ärenden. Han patrullerar området medan jag ska till mitt jobb på socialkontoret.
- Inga kunder på hela veckan, tänker jag, hoppas det håller i sig, ett mycket bra betyg får vår verksamhet.

Jag älskar mitt jobb. Min uppgift är att genom samtal och rådgivning hjälpa våra kunder att utröna vilka alternativ som står till buds för att förbättra kundens situation. Oftast handlar det om att att hjälpa kunden skaffa högra avkastning på sitt sparande eller genom vårt nära samarbete med företagarrådet slussa in dem i arbetslivet.

Företagen gillar inte när människor i området inte har tak över huvudet och en välfylld plånbok och hjälper därför mer än gärna till med att slussa in dessa människor på arbetsmarknaden. Det är även de som är de största bidragsgivarna till min verksamhet, men även privatpersoner hjälper till, vissa av kristna, solidariska skäl, andra av rent egoistiska skäl, de vill helt enkelt inte störas av tiggare på väg till jobbet.

Precis innan jag kommer fram till Franciscogatan 14, där min arbetsplats är inkvarterad, så möts jag av den välbekanta musiken som spelas ur bordellen som vi har som våra grannar. Inget trevligt ställe precis, men med våra knappa resurser hade vi inte råd att flytta in i den mer åtrovärda statskärnan.

Jag brukar ofta slinka över på mina raster för en fika och brukar få en pratstund med en del av flickorna som jobbar där och försöker ofta berätta om de alternativ vi har att erbjuda dem, med fasta löner och anständiga jobb, men svaret blir ofta ett nej. De tycker lönen på bordellen är värd den möden de lägger ner. Inte för att jag kan förstå dem, men sådan är den frihet medborgarna numera utnjuter. Inte alltid god, men det moraliskt enda försvarbara styrelseskicket.

Stockholm år 2020.

Av Daniel Somos 16 nov 2001 11:03