Livet älskar mig

Att älska livet är att inse döden, dom går nämligen hand i hand. Utan liv, ingen död. Att älska livet innebär också att skrämmas av döden. Rädas hans obarmhärtighet.

Jag tänker på honom när jag sitter uppkrupen i soffan. Det är lite kyligt och jag lindar en ullpläd kring mina ben. På bordet framför mig står ljuset jag nyss tänt och glaset med rödvin jag hällt upp. Jag tittar ut genom fönstret och ser den svarta novembernatten äta upp allt utom stjärnorna som troget blinkar. När jag rullar glaset i min hand stiger en slinga av doft mot min näsa och kittlar den. En jordisk kärvhet med ett halvt smultron. Jag skålar för Ann och låter den ljuva saften omfamna hennes minne som lever i mig.

Ann är min vän, som blev tagen av döden. Han tog henne en söndagmorgon i november. En kall, klar morgon när hon i sin rullstol körde in på toaletten för att aldrig komma ut igen. Hennes hjärta var bara 34 år gammalt, men att vara motor i en svårt diabetessjuk kropp är ett hårt jobb. Han sa helt enkelt upp sig, och överlämnade dom båda i dödens händer. Jag hoppas han vårdar henne ömt, att han håller henne varm, för livets händer var så kalla mot henne.

Han höll på att ta mig med. En lika kall aprilnatt. Den var sen och vi hade kommit fram stugan där vi skulle tillbringa veckan bara någon timme tidigare. Fjällen reste sig mörka och massiva på sidan av den glittrande isen. Det var så frestande att glida ut på skotern där i nattens ro. Vinden nöp i mina kinder och jag lutade mig fram bakom rutan för att söka skydd. När den sköra isen brast under mig förstod jag först inte vad som hände. Skotern stannade helt plötsligt och gled från mina ben med ett litet plums. Jag såg bakljusen på min pojkväns skoter försvinna och mörkret slöt sig runt mig samtidigt som vattnet trängde in genom min overall. Förvånat kände jag hur kallt det var och när jag rörde armarna fann jag att dom var under vattenytan.

Jag hann aldrig bli rädd. Jag drog av min handskarna och lyfte mödosamt armarna över ytan. Iskanten var tunn och vid första försöket brast den. Jag sträckte ut armarna allt jag kunde och högg ner fingrarna så långt ifrån mig som möjligt. På något hasande sätt drog jag mig upp och ålade sen in till strandkanten. Det var först när jag blivit hittad och förd tillbaka till stugan som rädslan högg sig in i mig. När jag satt framför den öppna elden och torkade bort blodet från mina skinnflådda händer. Mina lemmar skakade inte bara av köld när jag insåg linans tunnhet. Där ute i mörkret hade han försökt ta mig, men misslyckats.

Många nätter har förflutit sen dess och mina tankar om döden har sakta bytt skepnad. Han är fortfarande den som starkast lockar fram ångesten, men han är också den som håller mina nära i sin famn. Mina nära som inte längre är livets barn. Jag har alltid betraktat honom med rädsla och respekt, eftersom ingen har kunnat återvända från hans boning och berätta hur det är där. När min dag kommer kanske jag blir förvånad över att all oro jag burit med mig varit i onödan. För kanske kanske finns Shangri-la dold bakom den mörka porten. Det enda jag kan vara säker på är att en dag, vacker eller inte, så får jag faktiskt veta.

Tills dess är livet min bästa vän. Vi går hand i hand och älskar varandra. Hos honom finns så många detaljer att jag aldrig kommer hinna upptäcka alla, men varje ny nyans visar mig hemligheter om honom. Och varje dag han ger mig är oavsett färgen, en pärla. En pärla att trä tills halsbandet är fullt.

Tids nog kommer andra halsband att trädas, för som Cornelis säger "Bakom ett hörn står döden på lur, han tar dig när han vill".

Av Lena Vikberg 09 nov 2001 11:43