Man vill helst av allt kräkas

Händerna darrar likt en alkoholist med svår abstinens. Synen är starkt begränsad och ordet tunnelseende får en ny betydelse. Lusten att projektilvomera är så intensiv att man måste hålla andan.

Det är ingen lek längre, det är blodigt oåterkalleligt allvar.

Det är premiär.

En sketen lokalrevypremiär. Som vi under dagar och nätter pusslat ihop till två timmars show. Vi har hittat den röda tråden och skrivit musiken. Byggt scenen och sytt upp kostymerna. Repeterat i timmar så långa och bråkat om petitesser så små. Svetten har pärlat och skratten har avlöst bråken. Vi har förbannat vår dumhet som i slutändan lett oss dit vi står nu. Bakom scenen.

Ridån döljer oss där vi står och hör sorlet stiga, allteftersom publiken äntrar lokalen och hittar sina säten. Blåsan tränger på men den luras bara, det finns inte en droppe kvar att klämma ut. Munnen är torr som ett läskpapper och läpparna klibbar ihop. När tungan sträcks ut för att väta känns det som den svällt till dubbla storleken. Tjock, otymplig och inte alls lämpad för tal.

Inälvorna dansar can-can utan rytm och knäskålarna kompar. Kastanjettljud som överröstar publikens sorl. Jag är helt säker på det. Lika säker som att jag kommer svimma, kommer glömma varenda replik och stå som ett stirrande fån, ensam i strålkastarljuset. Klockan har löpt amok och tidens dimensioner har rubbats. Det är inte möjligt, inte redan!

Sorlet tystnar när salongen släcks ner. Det enda som hörs är mina knäskålar som leker med varandra. Detta är slutet. Jag klarar inte det här. Långt inne i mitt minne famlar jag efter inlärda repliker, men dom har gömt sig. Förtvivlat tänder jag ficklampan, men dom lyser med sin frånvaro. Jag visste det. Det är kört.

När ridån går upp, träffas jag av spotlighten som borrar sig in i mina ögon. Jag bländas och tappar andan. Publiken applåderar och musiken slår första takterna till inledningsnumret. I havet av huvuden sticker några upp som stubbar och som genom ett under löser knuten i magen upp sig och lämnar inga lösa tåtar.

I ett adrelanalinstint rus klöser vi av det ena numret efter det andra. Scenen är aldrig tom och logerna är stökiga när kläder slits ner för att bytas. Skratten ekar och konstpauserna måste ibland bli långa. Förundrat lyssnar jag på responsen som väller in. Med ett fånigt flin står jag bara där och känner en glädje som borrar sig upp genom tånaglarna, fortsätter över vaderna och låren, för att till sist landa i en varm mjuk slöja djupt nere i magen.

Vi får stående ovationer, och när ridån äntligen går ner infinner sig en lättnadskänsla som är magisk. Vi andas och ler, pratar till varandra med ögonen mer än med munnarna. Tillsammans går vi ut och sätter oss i dom tomma stolarna. Känner hur luften fortfarande är tung av klingande skratt, av bullrande skratt, av tårar som letat sig ner över dom tysta skratten. Vi hämtar några kalla öl och ett par smörgåsar. Sedan sitter vi där, och bara njuter av efterdyningarna.

Det känns som att ha sprungit ett maratonlopp. En oerhörd ansträngning som när man kommit i mål varit värd varenda plågsam svettig sekund.

Av Lena Vikberg 07 nov 2001 09:23