Kommer jag nånsin slippa smärtan?

Första gången jag sökte hjälp var jag 16 år. Läkaren var övertygad om att det var urinvägsinfektion och skickade hem mig med medicin för det. Naturligtvis försvann inte smärtan. Den bara fortsatte och fortsatte. Till slut var det en distriktssköterska som sa att det troligen var kronisk urinvägskatarr. Problemen upphörde inte och jag ville så förtvivlat gärna ha hjälp att leva ett normalt liv, tänk att kunna ha sex med nån och njuta? Tänk att få vara med om det där som alla ens kompisar är med om, att bli kåt? En gång besökte jag en distriktsläkare som tydligen hittade nåt kul, för hon lämnade mig ensam i gynstolen, öppnade dörren ut i korridoren och gick ut för att hämta hela läkarlaget. Där låg jag för allmän beskådan och försökte intala mig själv om att just den situationen inte var förnedrande. Hur det än var så skickades jag hem med ett "sorry, det är inget fel på dig".

Därpå följde många hemska samlag. Snabbisar och annat har jag aldrig varit med om. Efter ett tag började jag använda vaselin för att se om det kunde hjälpa mig. Förmågan att bli kåt försvann i ett oerhört tidigt stadium, kanske redan när jag var 16.

Till slut var det dags för mig att bli gravid. Jag tänkte att nu äntligen, efter en vaginal förlossning skulle nog min slida vänja sig vid smärta och aldrig mer skulle jag få ont. Ha, trodde jag. Jag var tvungen att genomgå kejsarsnitt.

För ungefär två år sedan orkade jag och min man inte med klabbet med vaselin längre. Vi orkade heller inte med min smärta när vi använde kondom, så vi lät bli p-piller slutade jag med på ett tidigt stadium. Och efter många
års mardröm bestämde jag mig för att inte orka ha ont mer. Vi försökte hitta en teknik som kräver ett oerhört tålamod från min make och en kärleksakt där han ger betydligt mer än jag och idag går det faktiskt lite bättre. Jag har ont, men inte så ont så att jag gråter. Riktigt kåt blir jag fortfarande bara i mina drömmar och att jag ska tänd på min man efter så här många år ser jag som en omöjlighet. Min man lider med mig och vill inget hellre än att jag ska känna som han, men så är vårt liv och jag undrar om det någonsin kommer att förändras...

Av Linda Persdotter 29 okt 2001 12:00