Att beskriva en elefant...

Sverige var länge ett land av nomader. Människor som vandrade fram och tillbaka och återkom till jaktmarker där det fanns rikligt med villebråd. Efter ett tag satte en annan slags människor sina fotsulor på svensk mark, människor som såg hur rik och bördig jordmånen var, som i stället för att jaga med spjut och pilar och bågar valde att bruka jorden med hacka och plog. Troligen uppstod det konflikter mellan de olika folken, det slogs och krigades, men efter ett tag hittade man en fredlig form av samexistens - ja, man lärde sig till och med att älska varandra. Folken integrerades med varandra.

Världen runt omkring förändrades ständigt och nya människor kom till det landområde som sedermera skulle bli Sverige. Varje ny bekantskap möttes med skepsis av de som redan var "infödda". Främlingarna blev i vissa fall helt utstötta. De tog ju inte till sig det genuint "svenska", utan tycktes hålla fast vid de gamla vanor, bruk och seder de alltid haft sedan urminnes tid. Att det inte var så enkelt för dem att bryta med det gamla och över en natt anamma det nya, det kunde inte det infödda folket förstå.

Men århundraden gick och en så kallad "svensk" kultur växte fram. Den var egentligen ett hopkok av många olika kulturer, där olika folkslag hade bidragit med olika delar. Men den gemensamma nämnaren var att alla kunde samsas om den "svenska" kulturens innehåll och kunde känna en stark förankring i densamma. Svenskarna blev ett eget folk med ett eget rike. Nya människor fortsatte att komma in i landet och bidrog med nytt vetande, nya kunskaper, nya seder, ny mat, nya ord, nya filosofier med mera till att berika samhället.

Samtidigt började problemen uppmärksammas. Alla var inte glada över den snabba förändring som skedde. Det fanns de som ansåg att dessa nya främlingar fick alldeles för mycket att säga till om i det svenska samhället och krävde olika slags åtgärder för att sätta stopp för "vansinnet". Lagar infördes för att reglera invandring och flyktingmottagning. Strikta asylregler skulle tolkas och expedieras av myndigheterna och det verk som fick i uppgift att utreda varje enskilt asylärende med svensk noggrannhet och med svensk snabbhet och effektivitet.

Någonstans på vägen glömdes medmänskligheten bort. Den asylsökande blev ett "ärende" som tog tid och resurser i anspråk. Ibland kunde ett "ärende" ta uppemot tre år att utreda. Under tiden satt den asylsökande på en svensk flyktingförläggning, alltmer isolerad och alienerad från det svenska samhälle han så gärna ville bli en del av. Politiker, oavsett vilket parti de tillhörde, talade sig varma för att en förändring måste ske, att flyktingmottagandet måste effektiviseras och handläggningstiderna kortas. Mer pengar eller förbättrade resurser ledde det dock inte till.

En allt större misstämning gentemot människor av utländsk härkomst började sprida sig och tog sig olika uttryck, ibland till och med i rent våld. Det svenska samhället, representerat av media, var tvunget att reagera och gjorde det också på det enda sätt de kände till - genom att hänga ut runt 60 namngivna nynazister med bild i de ledande kvällstidningarna. Över en natt skulle våldet, problemen, misstämningen och hatet ha försvunnit, ansåg man.

Men... hur ska man lösa ett problem innan man ens har tagit sig tid att definiera vad problemet är? Man gör det alldeles för enkelt för sig om man enbart tror att det är nynazismen och rasismen samt invandrings- och flyktingpolitiken som utgör problemen. Frågan är mer komplex än så.

Jag ser en bild framför mig. På bilden ska fem blinda män beskriva en elefant för varandra. "Det är en orm!" säger den första som håller tag om snabeln. "Nej, det är en matta!" säger den andra som håller tag i en av elefantens öron. "Inte alls! Det är en pelare!" säger den tredje och klappar elefantens framben. "Struntprat! Det är en tegelvägg!" säger den fjärde som klappar elefanten på magen. "Ni har fel allihop! Det är bara ett rep!" säger den femte som håller tag om elefantens svans.

Att beskriva integration samt problemen som integrationen skapar är verkligen som att beskriva en elefant. Inget är rätt i sig, men inget är heller fel. Det finns inga enkla lösningar, inget färdigt facit att rätta sig efter. Det finns inte ett enda land i världen där man brottats färdigt med problemen och nu gjort sig av med dem.

Kanske har problemen med avundsjuka att göra. Vi tror att vi infödda svenskar har större "rätt" till det här landet än de som av en eller annan anledning väljer att flytta hit. Vi tror att vi som fötts in i det svenska samhället, den svenska kulturen och är en naturlig del av "det svenska folket" har rätt att ställa krav på dem som inte är som vi. Vi anser kanske att vi har varit med och byggt upp samhället och att vi därför har vår beskärda del av "vinsten" att uthämta, medan "främlingarna" som kommit hit kan åka "snålskjuts" på oss andra.

Just därför är det ytterst viktigt att vi blickar tillbaka och ser Sverige och "svenskheten" i ett historiskt perspektiv. Sverige som stat fanns redan när vi föddes. Det svenska samhället började inte existera i den sekund vi blev till, den fanns redan när vår farfar och i sin tur hans farfar föddes. Sverige och "svenskheten" byggdes av många händer under årtusendenas lopp och många av dem dessa händer tillhörde hade fötts på helt andra platser än i vårt land.

Vi - var och en av oss - förvaltar ett arv vi fått och som vi i sinom tid ska överlämna till nästa generation. Ett arv som vi självklart ska vara stolta över, men inte använda som ett vapen eller argument gentemot andra för att utkräva en "rätt" till något som egentligen inte finns. Missriktad nationalism har skapat de allra största konflikterna i världen och har absolut inget att göra i ett humant samhälle.

Att integrera människor i ett samhälle är inget som staten och olika myndigheter kan kommendera medborgarna till. Varje enskild individ, varje enskild medborgare måste själv ändra sitt synsätt gentemot andra människor. Vi måste se djupare än hudfärg, religionstillhörighet, namn och modersmål för att märka att trots en massa olikheter mellan oss, så finns det ändå en överväldigande stor del likheter att bygga upp förståelse och vänskap på.

Precis som jägarna och jordbrukarna en gång gjorde.

Av Peter Trixe 19 okt 2001 16:43