Jag har fått mjältbrand

Det är drygt en månad sen terrordåden i USA. Visst började man fundera, och visst kändes det overkligt, det som hände. Men det kändes som om det inte kunde drabba mig, här i Sverige.

Bussen stannar till för att plocka upp några nya resenärer, men fortsätter snart igen. Busschauffören gör allt för att hålla tidtabellen. Människorna som nyss klev på, de har gått vidare i sina liv efter attacken på andra sidan Atlanten. De också, precis som jag. Men varför skulle inte jag göra det, jag bor i Sverige, långt ifrån kriget i Afghanistan och långt ifrån ruinerna i New York?

Bussen kör vidare och jag kommer att tänka på vad jag läste i tidningen här om dagen. Det stod att terroristerna fortsätter sina dåd, och att några människor insjuknat i mjältbrand. Först avvisade jag allt, tidningarna vill bara sälja lösnummer, tänkte jag.

Men tidningarna envisades med att rapportera om nya fall av mjältbrand. Nu var krisen ett faktum, påstod man. Det kunde inte längre vara tal om en slump att så många insjuknat, på så kort tid.

Bussen stannar till och plockar upp nya resenärer, och släpper samtidigt av några andra. Människor runt om i världen har börjat att se världen ur en annan synvinkel. Kanske är inte alla människor i grund och botten goda?

En ny kille klev nyss på bussen, jag såg honom inte först, men nu kan jag inte släppa honom med blicken. Han ser lite annorlunda ut, jämfört med oss andra. Folk tittar lite snett, och även jag skruvar på mig. Kanske borde jag kliva av?

Men varför skulle det hända något i Sverige, vem skulle vilja oss svenskar något? Dessutom har ingen i Sverige drabbats av mjältbrand, inga flygplan har kraschat och inga byggnader rasat. Varför ska jag då oroa mig, det här är något som rör USA och terroristerna. Jag bestämmer mig för att sitta kvar på bussen, jag är inte framme förrän om ett bra tag.

Plötsligt exploderar bussen.

Av Hannes Persson 17 okt 2001 11:39