Jag - en oekonomisk djävel

Jag har inga sparkonton med plussaldon, fonder eller ingen aktieportfölj. Min glasburk på köksbordet ekar tom och jag kommer inte ihåg när jag senast hade pengar kvar på kontot i slutet av månaden. Det varierar. När de tar slut alltså. Ibland tio dagar efter löning, andra gånger klarar jag mig till den 20:e och då känner jag mig som en tråkrevisor med hjärnkoll.

Men generellt sett är jag ett hopplöst fall. Jag tjänar bra, ska inte klaga. Har en schysst bostad och är singel och därmed sker många middagar på krogen. När jag är ute med kompisar bjuder jag gärna. Jag shoppar ofta. Jag unnar mig livets goda med andra ord. Kläder, alkohol, cigaretter, resor och god mat.

Ibland skyller jag på att jag har mycket räkningar - många hål att fylla i med pengar - men det är samtidigt en lite vag ursäkt när man vaknar upp efter en utekväll med krogslippar på sammanlagt 750 kronor.

Men ångesten finns alltid där. Jag kan ha svårt att sova ibland, för att pengarna håller på att ta slut. Då måste jag hämta penna och papper och fundera ut personer att låna av. Kan se ut så här:

Pappa - kommer aldrig på fråga.
Mamma - Kört. Lånade av henne förra månaden.
Min syster - arbetslös.
Karin - snål.
Jessica - lika körd som jag.
Anton - har inte fått tillbaka de pengar jag lånade av honom förrförra månaden.
Min chef - nu börjar jag bli desperat och ha svårt att komma på någon.

Min chef brukar följas av:
Hon, vad heter hon nu - som jag gick på franska kursen ihop med, hon som var
med på krogen en gång.
Min före detta - eh, nej.

Siri - kan kanske funka. Varför tänkta jag inte på henne?

Och så ringer jag min kompis Siri och drar en vals om att jag ska köpa en dyr present till pappa men inte har råd förrän löning. Och så lånar hon mig pengar och så räcker de till den 20:e. Jag tänker jämt att jag ska skärpa mig. Likt en överviktig alltid misslyckas med att banta tänker jag: I morgon. I morgon ska jag ändra på mig.

Mitt dåliga ekonomiska sinne misstänker jag handlar om flera saker:

1. Arvet. Jag är uppvuxen i en familj där mottot lyder "Allting ordnar sig". Ibland hade mina föräldrar bra ställt och då var det fest, i sämre tider var det knapert - men det ordnade sig alltid. Ingen är snål. Snålhet är en synd. Vi gör allt stort och bullrigt och aldrig lagom.
2. Eftersom jag aldrig svälter eller tvingas sälja de hemlösas tidning så kommer jag undan hela tiden. Jag står aldrig helt tomhänt. Kompisar lånar ut eller familjen. Jag är bortskämd på det sättet.
3. Skolan. Jo, jag tänker skylla på skolan. Om man ska spendera så många timmar, så många dagar av sitt liv i skolan - borde man inte få lära sig mer om hur man hanterar livet.

Fler sexualkunskapslektioner, fler lektioner i ekonomi redan när man är liten, jämställdhetslektioner, körkortsutbildning, etcetera.

Att få lön kan för mig jämföras med en lång utandning. Eller bra sex med någon man verkligen älskar. Att vänta på den nya lönen kan beskrivas som en lång inandning.

Eller dåligt sex men någon man undrar hur fan man kunde gå hem med.

Men allting ordnar ju sig alltid i slutändan, eller hur?

Av Martina Olofsson 17 okt 2001 18:41