Därför gömmer vi oss!

Rasism finns nästan överallt, där människor med olika hudfärg finns. Men om man kämpar mot det, om det finns lagar som skyddar mänskliga rättigheter, då utvecklas det inte så mycket. Tyvärr var det inte så i mitt hemland en av republikerna i före detta Sovjetunionen, där rasister kan göra vad som helst med mörka människor och förbli ostraffade.

Vi kom till Sverige för att försöka skaffa ett tryggt liv först och främst för vår son. Vi sökte asyl och levde i lugn och ro en viss period ett och ett halvt år. Vår son fick möjlighet att gå i svenska skolan utan rädsla för att bli slagen och mobbad. Han fick många kompisar och vänner där, både ljusa och mörka. Han levde äntligen ett bra och tryggt liv, som ett barn behöver.

Vi, vuxna, fick också möjlighet att lära oss svenska språket på SFI och Komvux och även på Stockholms universitet. Vi försökte lämna bakom oss alla de hemska sakerna som hände oss i mitt hemland. Och det bästa sättet att göra det på är att studera och arbeta, att vara aktiva människor i det nya samhället som tycktes acceptera oss. Vi försörjde oss själva, våra vänner hjälpte oss med bostad, vi störde ingen och inget. Det kändes underbart att vara i säkerhet och i trygghet.

Men så var det bara i ett och ett halvt år. Sen kom utvisningsbeslutet. Det var en svart dag för oss. Vårt normala liv tog slut. Bara i går var min son ett glatt och lyckligt skolbarn, som var en av de bästa eleverna i sin skola, hade sina vänner och lärare, sin framtid. Utvisningsbeslutet gjorde honom till ingenting...

Man måste förstås respektera Utlänningsnämndens beslut. Men det är inte så lätt att frivilligt återvända till landet, där man var misshandlad, slagen, mobbad och så vidare. Att åka till min mans hemland i Latinamerika, där kriminalitet och den politiska situationen är hotande var också problematiskt.

Därför blev vi så kallade gömda flyktingar i Sverige. Från början var det inte så svårt. Vi förlorade förstås bostad, arbete och vår son förlorade sin skola. Men vi kände oss redan integrerade i det svenska samhället och hade många goda vänner som hjälpte oss på alla möjliga sätt. Vi lyckades att börja på nytt - ett nytt område, en ny bostad och en ny skola för vårt barn. Vi var glada över att åtminstone han levde ett nästan normalt liv.

Då visste vi inte att polisen kan gå in i skolornas datorer och leta efter gömda barn, vars naiva eller dumma föräldrar lämnade sina riktiga uppgifter i skolan adress, namn, och så vidare.

Då fick vi en svart dag till. Vår son höll på att göra sina hemläxor, när polisen kom för att gripa oss och skicka iväg oss från Sverige. Vi lyckades att inte bli gripna, men efter detta blev vi alla tre psykiskt förkrossade. Först var vi jagade av rasisterna i mitt hemland, sen av polisen här i Sverige. Vart ska vi ta vägen för att leva i lugn och ro, för att bli en riktig familj igen? Kanske bara på en obebodd ö...

Nu är vi skrämda, deprimerade och paranoida människor som är rädda för allt och som inte vet att vem vi kan lita på. Vi är rädda för att gå ut, att träffa någon, att bo tillsammans. Vår son är rädd för att gå i skolan, att bli jagad av polisen en gång till. Det är mycket jobbigt för ett barn som inte har någon skuld. Det är jag och min man som är skyldiga till allt. Vi är skyldiga till att vi träffades, gifte oss, fick ett barn och sen inte orkade vara offer för rasism och kom till Sverige för att skydda vårt barn...

Nu sitter han hemma ensam med sin paranoida och hysteriska mamma. Han har inga kompisar att umgås med. Hans leksaker och böcker som vi köpte till honom någon gång under den, för oss, lyckliga tiden, ligger någonstans i källaren...

Vi har bott i Sverige i nästan tre år nu. Under den här tiden har vi genomgått vägen från hoppfulla asylsökande, som försökte vara nyttiga och hyggliga människor för det svenska samhället till rädda och eländiga gömda flyktingar. Och det finns många såna i Sverige, tyvärr. Vi vet inte hur länge vi orkar, men vi försöker vara en familj ändå för vår sons skull. Om vi skickas till två olika länder, blir det mycket sämre för honom.

Tack så mycket för att du har läst detta. Vi är mycket tacksamma till alla människor och organisationer som försökte hjälpa och förstå oss.

Med vänliga hälsningar en gömd familj.

Av Ivana 16 okt 2001 15:27