Konsten att krympa en man

Liksom på en öde ö han sitter där, likt ett skadeskjutet djur, ensam bland alla människor. Sorg och förtvivlan avspeglas i hans ansikte. Någon har öppnat munnen och uttalat de grymma orden, han ej vill höra. Orden drar ihop hans aura som förut utstrålat styrka och självförtroende. Den har sopats under mattan. En iskall kyla drar fram genom rummet, tystnaden lägger sej som ett lock över de närvarande. Hopplösheten fortplantar sej i hans kropp tills den blir totalt förlamad. Ögonen ser oseende ut i rummet, ingen vågar möta hans blick. Utbränd, utarbetad samt utagerad, han är på väg ut, är utstött ur gemenskapen. Tysta utan att se sej om, går en efter en därifrån. Han blir ensam kvar , lika ensam som han alltid varit. När han ej längre är deras ledare, vem är han då? Jo, en olycklig förkrympt man, vars inre barn känner sej ytterst litet och värdelöst.

All glädje och alla skratt som förut fanns har flygit sin kos likt fåglarna för vintern. En dag kommer flyttfåglarna åter med värme och hopp inför framtiden.

Av Vivi-Ann Bryggman 12 okt 2001 09:28