Ynkliga tårar blir till en ocean

Engelska Tindersticks, aktuella med nytt album och konsert i Stockholm, har närmast skapat sin egen genre genom åren - stråkar och piano backar upp Stuart Staples, som i måttsydd kostym mumlar fram sin svidande poesi om whisky, cigaretter, otrohet och döende kärlek. Historierna handlar om misstänksamma människor som känner sig övergivna och lever i total okunskap om vad som egentligen händer i sina förhållanden. Det är en "genre" som genomgått många förändringar, trots att den alltid har varit densamma.

Jag upptäckte Tindersticks hösten 1997 efter ett tips av en vän. Antagligen har jag aldrig fallit så pladask för ett musikband - det var något av en frälsning. Den första skivan jag hörde var det tredje studioalbumet, "Curtains." Sångernas smäktande, ovillkorliga perfektionism förde tankarna till Scott Walker - ingenting stör eller förvränger ljudbilden på "Curtains." Detta innebär ibland att man fullständigt glömmer bort sångerna - alltför välljudande musik blir tråkig i längden. Besynnerligt nog gäller motsatsen för "Curtains" - albumet blir bättre och bättre, trots att det lät perfekt redan från början.

De sånger man glömmer bort, de som blir tråkiga är kanske snarare de som följer efter det perfekta albumet. Så är fallet för Tindersticks. "Simple pleasure", det fjärde albumet, och just "Can our love...", det femte, innehåller inga lika starka, gripande sånger. Inga beständiga avtryck utom möjligen "Before you close your eyes" på "Simple Pleasure", vilket är ett lättare, lite gladare album. Nej, ridåerna har faktiskt fallit, gardinerna har dragits undan och blottat tomrummet. Vad tar man sig till om man åstadkommit något perfekt? Får den musikaliska resan ett sorgligt slut?

Vad finns det kvar att göra?

Tindersticks resa mot denna perfektion startade i början av 90-talet. Då utgjöts de tårar som skulle bli till en ocean på "Curtains." Det första albumet, "Tindersticks", drabbade musikvärlden som en snyting i ansiktet. Recensenter bockade och bugade, jury efter jury räckte över pokaler och utmärkelser till Stuart Staples & c:o. Blandningen på första albumet är enastående: rytmisk västern a la Morricone, hes bardiskromantik a la Waits, patetikens perfektion a la Walker och storslagna spritorkestrar a la Hazlewood. Det skramlar och väsnas och det är enastående vackert.

Första albumet var alltså en kokande gryta och sedan valdes de mest välsmakande ingredienserna ut till nästa album. Inte så sällan läser jag och hör av Tindersticks-beundrare att det andra albumet är det mest deprimerande och underbaraste man överhuvudtaget kan lyssna på. Jag är ofta benägen att hålla med. Det blir närmast outhärdligt. "Tiny tears make up an ocean" mullrar Staples på fjärde spåret. Sången handlar om att ligga kvar i sängen om morgonen och kämpa mot lockelsen att bara släpp taget och bryta samman totalt och fullständigt. Varje låt är nästan perfekt - kanske bara en aning för minimalistiskt och avskalat. Det finns ett stort allvar - det blir inga mer fula affärer här. "No more affairs, no more fooling around." Den lite fega ironi som genomsyrat musikvärlden på 90-talet saknas totalt hos Tindersticks. Det är väl därför man beundrar dem. Vem vågar vara allvarlig idag?

Vem vågar säga att detta, här och nu, är allvar?

Sedan kom alltså just "Curtains." På något sätt slutar resan med "Curtains", samtidigt som den började där för mig personligen. Jag var säker på att de aldrig mer skulle göra något lika bra. Det känns ofta som det är just så. "Curtains" är och förblir mitt favoritalbum - men favoriter utpekar också, indirekt mot sin vilja, brister hos icke-favoriter. Teoretiskt sett skulle jag hellre vilja ha ett annat favoritalbum, det första eller andra, men det perfekta är, som alltid, alltför lockande.

Men säg den perfektion som varar för evigt. Säg den kärlek eller den inspiration som inte försvinner. Förr eller senare blir även det perfekta obehagligt och tjatigt - det operfekta såväl som perfekta tappar sin charm. Perfektionen kväver till sist kreativiteten. Kanske var det så att Tindersticks ville göra precis vad som helst efter "Curtains" bara de slapp undan kostymen och sorgerna vid bardisken. Därav uppsluppenheten på "Simple Pleasure". De ville kanske, precis som i de förhållanden som skildras i sångerna, fjärma sig från det som ligger närmast om hjärtat.

Antagligen är det just denna strävan efter perfektion som skiljer Tindersticks från andra musiker som ofta placeras i samma fack, till exempel Nick Cave. Visst har de sina likheter - pianon klingar vemodigt och sångröster mullrar. Men Nick Caves ångande inspiration, hans alltid lika påtagliga saknad och vansinniga fantasi, räcker förmodligen till ett oändligt antal album. Nick Cave letar efter Gud - vad nu detta betyder - och hans letande tar sig nya former hela tiden. Det är alltid samma sak, men ändå inte. Nick Cave, som han säger i sina föreläsningar, vill minska avståndet mellan det förgängliga och det eviga, mellan det mänskliga och det gudomliga.

Hos Tindersticks märker man ingen ånga, ingen evighet. De är besatta av denna världens grå nyanser. Och denna världens inspiration tar slut. Det tillfälliga klarar inte av hur närgångna studier som helst - till slut blir det tråkigt, alltför tråkigt. Det blir urvattnat. Tindersticks var distingerade. De hade måttsydda kostymer. De hade orkestrar. Allt som förskönar denna världen för ögonblicket, men aldrig längre.

Strävan man för länge efter perfektion finner man den. Då är resan slut, då är man död. Detta faktum gäller kanske inte bara för musik, utan också för alla människors trista vardagsliv. Det är just detta Tindersticks säger till mig: att kärleken tar slut, att troheten försvinner, att det kreativa skapandet ibland leder en i blindo - allt detta har en mening. Det är under själva resan man verkligen lever - vid målet slutar om inte livet, så i alla fall levandet. Och det är bara alla dessa avbrott och all denna tvekan under resan som gör livet värt att leva. Utan avbrott, utan tvekan, vore livet en rak väg utan korsningar och svängar.

Då om något vore det meningslöst. Kanske trotsar man livets gråa måttsydda resa som allra mest i de ögonblick när man lägger ner vapnen, tänder en cigarett och häller upp en whisky. I de ögonblicken när tårarna håller på att bli till en ocean. I de ögonblicken då man tvekar att älska och misstankarna hindrar en från att förlita sig på någon.

Som fulast, som gråast blir det när man bara ligger och plaskar i oceanen utan mening eller mål. Som tråkigast blir det när vi trots allt lyckas hålla oss på ytan utan att drunkna i passionen. Då kanske man hoppas på att oceanen torkar ut och blir till små, ynkliga tårar igen. Kanske har man inget annat val än att ge upp sina tankar på perfektion - och bara fortsätta så gott det går medan man, utan någon större framgång, försöker utrota minnet av den perfekta sången eller den perfekta kärleken.

Man frågar sig om det någonsin kan bli samma sak igen. Kommer hon tillbaka? Kommer inspirationen tillbaka?

Kan vår kärlek...?

Av Henrik Hermansson 09 okt 2001 09:11