Näckrosen i den mörka tjärnen

Hösten har tagit makten över trädens klorofyllstinna, gröna blad och nu visar hela palettens färgskala upp sig.

Då jag ser mig omkring är alla de övriga balkongerna tomma. Det är tyst och stilla, och en kväll för eftertanke. En sådan kväll vi alla någon gång kan behöva. En kväll där kråkor, kajor och duvor sagt farväl till dagen och väntar på östersolen första strålar.

Mellan träden kan jag skymta Öresunds vatten och ser att niofärjan nu påbörjar sin tur till Helsingör. En tur som tar 20 minuter, och allt började en dag för över 50 år sedan med en Ölandsfärja vid namn Betula.

Utanför min balkong står en väldig lönn. Jag kan nästan röra vid dess grenar, och lönnen ger mig något att fundera på samtidigt som de tre vise männen syns på en nattsvart himmel.

Vad är meningen med livet? En fråga som vi nog alla ställer oss någon gång i livet, och alla ger vi olika svar, eller... Jag försöker ibland illustrera livets mening som att klättra i ett träd - kanske i min lönn.

Efter en stunds klättring kommer jag till en kraftig grenklyka, där tar jag paus - en paus för giftermål, barn...

Så klättrar jag vidare och ser en tjockare och bättre gren att klättra på, och jag gör ett vägval - nytt jobb, ny kärlek...

Jag blir trött och stannar till på en gren som vaggas av vinden, och jag gör en paus - söker stillheten, tanken, att bara finnas till där ingen ser mig, hör mig...

Jag går längre ut på grenen och visst känner jag rädslan, men i samma ögonblick ser jag - solen, ett lekande barn, och hör vinden som sjunger...

Så når jag då trädkronan och kan titta ner på mitt liv och pusta ut med orden: Vilken klättring!

Och tillägga: Nu är jag nöjd och kan sluta mina ögon.

Denna beskrivning av livet har Karin Boye förmedlat i åtta ord: "...men det är vägen som är mödan värd."

Jag drar tillbaks tiden drygt 1,5 år och klockan närmar sig fyra denna tisdag den 17 februari. De senaste åtta månaderna har varit jobbiga, då vår nya amerikanska ägare - en dam i päls med glittrande juveler - och jag har helt olika syn på de värdeladdade orden empati, omtanke, medkänsla och solidaritet.

Utanför mitt kontorsfönster dansar de vita, oskuldsfulla snöflingorna ner mot en frusen mark. Snart är marken täckt av glittrande kristaller som gömmer allt det mörka.
Telefonen ringer.

Jag ombeds, rått och brutalt, att direkt lämna läkemedelsfabriken och min tjänst som produktionschef. Två timmar senare har jag packat mina saker och lämnar en stor del av mitt liv, men med ett rent samvete som inte gick att köpa. Jag vill fortfarande kunna se mig i spegeln, då jag rakar mig på morgonen.

Då jag försvinner i min blå Golf ut genom fabriksgrinden, saknar jag redan alla mina fina arbetskamrater - mina vänner.

57 år och arbetslös. En ny värld med många frågor virvlande i luften. Finns det någon framtid eller har jag gjort mitt? Jag skriver CV som skickas via e-post till lediga platser och bemanningsföretag. De läser och begrundar, och kastar sen mitt liv i papperskorgen. Kanske svarade 50 procent.

Min andra bok är klar. Det är tur att jag skriver, annars vet jag inte hur jag skulle överleva. Boken heter "Sårskorpa och Jodsprit" och handlar om de hemlösa - de utslagna i samhället.

Ett välfärdssamhälle, men inte för alla. Bli inte gammal, inte sjuk, inte arbetslös - för då faller bilan direkt.

Det räcker inte för Sverige att, en gång om året, basunera ut: "Idag har vi julbord för Er, men kom ihåg bara idag för imorgon är allt som vanligt igen. GOD JUL!"

En dag går, en månad går, ett år går. Tid som aldrig kommer tillbaka. Slarva ej bort tiden. Jollra som det lilla barnet, skratta som det lilla barnet, och lägg de hårda orden tillsammans med gräsklipp till förmultning. Det är idag Du lever och imorgon kan det vara försent att säga Fårlåt.

Det har blivit sen kväll. Ute drar Tor förbi med sin hammare och regnet piskar mina nyputsade fönster. Jag gläds åt att ha blivit invald i Sveriges Författarförbund, och att jag om min dotter Marie nu skrivit färdigt en bok om mobbning.

I öppna spisen fladdrar värmeljusen och påminner mig om att ett liv är så kort och när jag åter tittar på ljusen så är de döda, och endast de stelnade stearintårarna vittnar om ett tidigare liv.

Så ser jag honom - katten Gösta - med sin trubbiga nos och mandelformade, gröna ögon och då han spinner i mitt knä, kan jag bara utbrista: "Livet är ändå underbart!"

Av Kjell Ekborg 04 okt 2001 14:16