En alkisgrej

Orden knarkare och alkis är väldigt laddade ord, och många har någon slags relation till en missbrukare, om än på avstånd. Ändå slår åsikterna hårt mot dem som av en eller annan anledning förlorat kontrollen över sina liv på grund av droger, trots att de flesta anser sig själv vara en person med friska, sunda värderingar, där det finns plats för alla typer och kategorier. Även jag tänker emellanåt fördomsfulla och fördömande tankar om alkoholister, trots att jag är uppvuxen med två, och borde veta bättre.

För jag tror nämligen inte att någon medvetet tar beslutet att bli en missbrukare, att förlora kontrollen, gå in i självförnekelse, förnedring och ångest. Beslutet att såra och göra illa sina anhöriga. Att få människor runt omkring sig att förlorar sin respekt och tillit. Jag kan inte tro att någon aktivt väljer att missbruka från början, bara bruka.

Omständigheter, däribland ärftlighet borde vara orsaker till att vissa förlorar kontrollen, andra inte. Därför har jag svårt att döma någon för något som jag själv skulle kunna ha gjort, om jag idag inte vore så medveten om riskerna. För jag ligger onekligen i den absoluta riskzonen.

Båda mina föräldrar drack och missbrukade även tabletter under hela min uppväxt och jag dolde vår situation ända upp i vuxen ålder. Varför? Därför att jag som barn ville vara en i mängden, och att ha föräldrar som drack gjorde att man stack ut. Jag trodde att min situation var unik och skämdes oerhört, och dolde "vår" hemlighet genom lögner och manipulation. Alla visste ju hur en alkis var. Att då leva med två...

När jag idag ser tillbaka, kan jag inte förstå hur jag orkade. Ständigt vakande, skyddande och förstående. Och ändå så oerhört liten och skör. Jag har tvingats uppleva och se mer än många, vilket inte är en självvald bedrift. Hade jag kunnat välja, hade jag valt bort all den erfarenheten... då.

Idag känner jag att mina erfarenheter är dem som format mig till den jag är, och utan dem hade jag varit någon annan, med andra mönster och beteende. Och problem. Då kan jag lika gärna vara nöjd med dem jag har fått. Men visst kan jag ibland hata min uppväxt och tycka att livet varit djupt orättvist.

När jag var mellanstadiegammal, började jag inse att vår familj var annorlunda. Jag tror inte att jag egentligen förstod vad som var konstigt, för varken mammas eller pappas drickande hade ännu nått sin absoluta kulmen, utan jag kände bara att något skilde oss från mängden.

I den åldern var tillhörighet viktigt, jag ville vara som alla andra, men i och med att jag valde en mer iakttagande roll, blev mer försiktig, så hamnade jag ändå i ett slags utanförskap. Det var en jobbig tid och jag har väldigt få minnen från den här tiden. En sorts förträngning kanske, eller så finns det väldigt lite som är värt att minnas.

Tonåren var jättejobbig. Att både frigöra sig och skydda familjen är en färdighet som kräver sin person. Nu hade jag fått en långvarig träning på att ljuga och manipulera så utåt skötte jag mig bra. Men inombords rådde ett fullkomligt kaos av känslor. Ingenting kändes självklart och enkelt, väldigt sällan kunde jag fokusera och glädjas över nuet. Jag befann mig aldrig fysiskt på samma plats som mina tankar. När jag ser tillbaka, upplever jag en stor mental frånvaro. Jag var alltid beredd på att avboka uppgjorda planer, vilket innebar att jag sällan kunde njuta fullt ut i stunden.

Det var först i vuxen ålder som jag öppet vågade erkänna att mamma och pappa drack. Det kändes som ett fruktansvärt stort svek, som om jag totalblottade dem. Men då hade jag nått en gräns där jag inte orkade längre, jag ville inte längre leva mitt liv på deras villkor. Att ta det steg, som egentligen bara var en mening, var det svåraste jag någonsin gjort, och det absolut bästa.

Varför höll jag ut så länge? Ingen vann ett dugg på min uthållighet. Tvärtom. Jag borde gjort revolt och klippt kontakten? Men jag varken vågade eller kunde. Trots allt kändes en alkisfamilj bättre än ingen alls och det fanns tider då vi fungerade som en normal familj. Nästan.

En annan orsak var min känsloförlamning. Jag hade svårt att känna, både smärta och glädje. Jag tror idag att jag valde att stänga av på grund av rädsla. Under en period var jag rädd för allt. För att någon skulle dö, för att någon skulle få reda på vår hemlighet, för att vara annorlunda. Allt. När jag istället började ta avstånd från mina egentliga känslor, hittade jag ett tillstånd som gjorde att jag kunde leva ett till synes normalt liv. Dock med ett begränsat känsloregister. Än i dag har jag en tendens att stänga av vid alltför jobbiga och smärtsamma upplevelser, men tack vare min medvetenhet kan jag välja att vända tillbaka mot verkligheten igen.

Nu går jag i terapi, och har på så sätt börjat få koll på vem jag är, vad jag tycker och vad jag känner. Jag håller på att ta kommandot över mitt liv. Att lita på människors välvilja, godhet och kärlek är för många en självklarhet. Men för mig innebär det en risk. En risk att bli sviken, utnyttjad och manipulerad. Det är onekligen en kamp där stor och stark kämpar mot liten och rädd. Men samtidigt så ser jag förändringen i mitt beteende och vet att jag har makten att medvetet forma den person jag vill vara.

Jag önskar att vi alla blev mer öppna och fördomsfria, och skapar ett samhälle där människors olika livssituation accepteras, vilket väg som än har valts. För finns inte föraktet, då försvinner även behoven att dölja. Jag har mött många människor, speciellt under mammas sista levnadsår, då hon var gravt alkoholiserad, som öppet visat sitt förakt och sin avsky. Jag vill inte att vårt samhälle ska se ut så. Jag vill människor ska våga visa och kunna stå för vem de är, utan att på något sätt bli dömda. Kanske skulle då skam- och skuldkänslorna förminskas, och kanske skulle då andra kvaliteter än fasadens obefläckade yta räknas. Och vem vet hur världen kommer förändras när vi alla börjar våga se på oss själva, innan vi går ut och dömer andra. För vi vill väl förändra? Visst? Mer kärlek åt oss alla!

Av Susanna Penther 03 okt 2001 16:55