Bokmässan - en studie i fjäsk

All den vätska som går åt i alla de kindpussar som haglar över Bokmässan skulle lätt kunna ge vattenförsörjning till stora delar av Sahara. Det är ett pussande och kelande och kramande och gulligullande, så man skulle tro att den hälsobringande fysiska närheten precis upptäckts.

I varje monter, där någon författare av rang fångats in bakom en mur av böcker för att signera sitt senaste mästerverk, ringlar sig kön lång. Alla vill ha en del, alla vill se och röra, alla vill säga det där genomtänkta och precisa. Men allt som kommer ut är: "Jag älskar dina böcker!" Och alla älskas tillbaka. För ett ögonblick stannar tiden till och vi går därifrån med ett signerat exemplar och ser vårt eget namn skrivet av Henne eller Honom.

I baren, på kvällen, står författarna som törstiga djur runt ett vattenhål och iakttar varandra och blir iakttagna av alla som vill tillhöra; de som gör dem till flockens ledare. Eva Dahlgren avbryts var tredje minut och verkar ha ett styvt jobb med att föra en konstruktiv dialog med sin förläggare. Unni Drougge utmäter sin plats i allas centrum och den enda som skulle kunna kosta på sig en smula ödmjukhet med tanke på den upplaga hans böcker trycks upp i är Jan Guillou. Men icke. Han är lika ointaglig som K2.

Själv hamnar jag i hissen, på väg upp till våning 23 i Gothia Towers, tillsammans med Amelia Adamo och några andra välbekanta ansikten. Jag tar tillfället i akt och säger något genomtänkt; "Jag tycker du är så bra!" Och jag älskas tillbaka. Uppe i baren blir de stora panoramafönstren som en stor våt famn som omfamnar oss alla.

När jag tidigt morgonen därpå tar mig hem genom stan är jag inte bara berusad av gratisöl, utan lika mycket av att få varit en del av något unikt. Jag drömmer mig bort och ser mig själv stå i baren och skymma alla de som trodde de kunde överträffa mig. Jag sätter mig tillrätta i min monter med min signeringspenna och gör mig tillgänglig för hela världen att älska. Och att bli älskad tillbaka.

Drömmarna ersätts av Bokmässan starkaste intryck; Marcus Birro. En ung man som får mig att inse att det gäller att aldrig ge upp, att aldrig sätta några andra älsklingar före mitt skrivande och att skriva för att jag måste. Han är äkta, levande och långt ifrån ointaglig.

Och jag lovar er: Min pussvänliga kind kommer inom en snar framtid finnas tillgänglig för alla er som vill vara mig!

Av Per Poulsen 17 sep 2001 14:52