Renlighetsbaden på 60-talet

När jag var barn och började skolan kom jag, tillsammans med alla andra som gick i skola i Kristianstad under början av sextiotalet, i kontakt med en företeelse, som sedan aldrig har kunnat tvättas bort ur minnet om man så skrubbat aldrig så mycket - nämligen renlighetsbaden på parkskolan.

Det är ju så med de flesta barn att de oftast accepterar saker och ting som de är, utan att ifrågasätta. De tror att allt som de utsätts för och som vuxna har bestämt, är rätt. Det gäller bara att lära sig reglerna och hålla sig till dem. Att börja skolan var att lära sig många regler och rutiner, somliga obegripliga men ändå självklara eftersom alla följde dem.

På parkskolan, en låg- och mellanstadieskola, härskade två personer med oinskränkt makt, var och en inom sitt respektive område; Vaktmästare Karlsson, Axel Karlsson, höll skolbarnen i herrans tukt och förmaning på skolgård och i skolbespisning och hans fru, som allmänt gick under namnet Madam Karlsson, skötte renlighetsbaden.

Vaktmästaren såg alltså till att det var ordning i skolbespisningen, att alla med rött matkort åt före dem med gult, att det var rättning i ledet till matsalen, att det satt tolv barn vid varje bord - flickorna till höger om mittgången och pojkarna till vänster - och att alla åt upp allt på tallriken, till och med svålen och fettremsan på fläsket för inget fick förfaras. Varje förseelse i matsalen bestraffades på samma sätt; en örfil och en rad okvädingsord - så lärde man sig att avsky alla de maträtter som någon gång serverats i småskolan. Vaktmästaren såg också till att alla regler på skolgården efterlevdes och till sin hjälp hade han en hel stab av ordningsvakter, barn med särskild begåvning för skvaller och för att tillrättavisa andra.

Madam Karlsson skötte som sagt renlighetsbaden i skolans moderna badanläggning helt kaklad i vitt.

Skolans klasser, två i taget, hade en badtid i månaden till sitt förfogande och meningen var att eleverna skulle lära sig simma på den här tiden. Gymnastikläraren stod för simundervisning och Madam Karlsson stod för ordning och hygien. Flickorna badade först, sedan pojkarna.

Då badtiden var inne ställdes alla flickor upp på ett led, varpå man marscherade till badinrättningen som låg i en sidobyggnad. I omklädningsrummet klädde man sedan av alla sina kläder innan man åter ställdes upp på rad - och nu var det Madam Karlsson som hade kommandot. Hela raden med små nakna flickor motades mycket bestämt in i en korridor helt klädd med kakel. I taket längs hela korridoren fanns duschar. Madam skötte kranen till duscharna och genom att placera sin enorma lekamen i korridorens enda öppning såg hon också till att ingen kunde smita undan duschningen.

Efter en dusch på cirka fem minuter tilldelades varje barn en bit tvål och en skurborste för nu vidtog själva huvudmomentet i Madam Karlssons verksamhet - karbadet. I karbadet fanns två långa rader med små emaljbadkar i barnstorlek. Karen var fyllda med hett vatten, mycket hett vatten. Barnen ställde upp vid varsitt kar och på signal från Madam var det dags att snabbt sänka sig ner i det heta, ångande vattnet. Tvålen och skurborsten skulle användas för skrubbning av ansikte, mage, armar, ben och fötter. Madam själv beväpnade sig med en egen skurborste och gick lös på barnens ryggar med den. Hon var stark, Madam, och effektiv. Inget barn undkom hennes friska, hårda nypor och snart var alla små glåmiga vinterflickor djuprosa i skinnet.

Efter tvagning vidtog besiktning. Då skulle alla lägga upp sina fötter på badkarskanten och så gick Madam Karlsson runt och inspekterade fötter, hals och öron, vände och vred för att se att allt verkligen hade blivit rent. Då Madam var nöjd med resultatet fick alla flickorna åter gå in i duschkorridoren - antagligen för att skölja bort all lös hud som skrubbats bort.

Nu, när alla barn var garanterat rena var det dags att fortfarande nakna, nyttjande av badkläder var förbjudet, hoppa i bassängen för simträning. Bassängen var fem meter bred, tolv och en halv meter lång och två meter djup. Det fanns inget räcke vid kanten. Att barnen lärde sig simma i den bassängen var av ren självbevarelsedrift - för att inte drunkna.

Sista momentet i badet, var det tredje besöket i duschkorridoren. Detta var det moment som de flesta fruktade mest av allt. Kanske för att Madam alltid hade ett litet sadistiskt flin på läpparna inför det som komma skulle. Barnen fördes alltså in under duscharna igen. Madam ställde sig i öppningen - hon tedde sig enorm där hon fyllde upp hela utvägen - och hon skruvade på kranarna igen. Och detta var Madam Karlssons lyckliga stund - iskallt vatten flödade ner över de skrikande barnen som sprang fram och tillbaka i korridoren i fåfänga försök att undkomma den isande kylan. Efter tio minuter stängdes duscharna av, flickorna marscherade ut till omklädningsrummet och gossarna stod redan uppställda för att genomgå samma procedur.

Så här gick det till, månad efter månad, år ut, år in. Vaktmästarparet bodde i ett litet hus på skolgården, fanns alltid på plats och skötte sin arbetsområden med hårda tag. Ingen vågade någonsin sätta sig upp emot dem.

Men så hände något.

Antingen var det hösten -65 eller hösten -66, jag kommer inte ihåg om jag gick i fjärde eller femte klass; vi fick en ny pojke i klassen.

Knut Henrik Johansson kallad "Knudan" var inte som andra barn. Det var inte det att han var dvärgväxt som gjorde honom annorlunda, inte heller hans ovanligt ljusa, lockiga hår som en ängels eller de blå ögonen som kunde spegla himlen. Det kanske bidrog till hans ovanlighet - det gjorde det nog; han såg ut som någonting mitt emellan en ängel och en tomtenisse. Men det som verkligen gjorde den här gossen annorlunda, var hans sätt att ifrågasätta vuxenvärlden, hans sätt att strunta i de regler som inte hade sin förklaring och hans förmåga att med bara en isblå blick betvinga auktoriteter på fall. Han hade helt enkelt en speciell förmåga - eller gåva kanske - att se människor i själen.

Knudan klarade sig bra i skolan trots sin kortvuxenhet, sånär som på en sak: Han kunde inte simma! Och han vägrade att överhuvudtaget gå nära skolans bassäng.

Vid terminens första bad slapp han helt enkelt att delta. Förmodligen funderades det i skolledningen på hur man skulle ställa sig till Knut Henriks simvägran. Till terminens andra bad hade man fortfarande inte funderat klart och Knudan undslapp badet även denna gång.

Till tredje badtillfället hade man däremot kommit fram till ett regelverk för Knut Henrik Johanssons bad: Han skulle slippa simträningen i bassängen - han var ju faktiskt väldigt kort och det skulle se illa ut för skolledningen om han drunknade. Att bassängen faktiskt var för djup för alla barn togs inte hänsyn till. Knut Henrik Johansson skulle däremot delta i renlighetsbadet före simträningen. Lite hygien kunde ju ändå inte vara skadligt!

Knudan fann sig i de nya specialreglerna och rättade in sig i ledet med de andra gossarna och marscherade iväg med dem till badinrättningen, klädde av sig som de och ställde upp igen.

Men där tog det tvärt stopp. Knudan stod för första gången inför Madam Karlsson och han såg hennes själ och han vägrade:

"Nej! Jag vill inte duscha! Hans blick körde isblå knivar i Madams mellangärde.

Hon kände det knappt, men för första gången stod hon inför något som verkade bli ett litet problem.
"Ingen går härifrån utan att ha duschat först!"
"Jag vägrar duscha!"

Knudan vägrade gå in i duschen och Madam vägrade låta honom gå därifrån. Situationen började bli ohållbar. För att inte försena simträningen fick de andra gossarna gå in i duschen och karbadet i vanlig ordning under det att Knudan befalldes sitta ner på en bänk och vänta:
"Så ska jag allt ta itu med dig sen!"

Nu var det så, att de andra pojkarna inte var så värst intresserade av sin simträning den här gången, utan mest undrade hur det skulle avlöpa med Knudans dusch. De smet gång på gång ut för att titta efter och därför har händelsen fått många ögonvittnen.

"Nu ska du duscha." sa Madam "Om det så är det sista jag gör i livet, så ska jag få in dig i duschen och du kommer inte härifrån förrän vi fått detta överstökat!"
Då svarade Knut Henrik:
"Ja Madam Karlsson, ni kan tvinga mig in i duschen, det kan ni. Men ni kan aldrig tvinga mig att bli blöt!"

Så ställde han sig under den närmaste duschstrilen. Madam ställde sig i öppningen och skruvade på kranarna. Vattnet forsade ut över gossen. Och han blev inte blöt. De ljusa änglalockarna stod som en sky runt huvudet på honom, lika torra hela tiden. Efter tio minuter släpptes gossen ut från duschen. Han var alldeles torr. Vattnet fick inget grepp om honom.

Madam blev alldeles som vansinnig. Tryckte in pojken under duschen igen och skruvade på vattnet. Iskallt vatten. Knudan förblev torr. Men Madam fick frossa, hon frös så hon skakade. Madam vred på varmt vatten istället, riktigt hett. Vattnet rörde knappt vid Knudan, men Madam blev varm och började svettas, hon svettades så ymnigt att hon blev så blöt som Knudan borde blivit under duschen. Och Madam Karlsson skruvade på kranarna och lät ömsom kallt och ömsom varmt vatten flöda ut över den hela tiden lika torra gossen. Men själv fick hon frossbrytningar som bara avlöstes av ymniga svettningar. Till slut insåg hon slaget förlorat. Hon lämnade platsen och gick. Och Knudan gick och klädde på sig. Och det gjorde alla de andra gossarna också. Och gymnastikläraren fick snygga upp efteråt.

Detta var det sista badet på höstterminen före jullovet. När vi barn kom tillbaka efter juluppehållet fick vi veta att den fina badanläggningen på parkskolan behövde en genomgripande renovering efter en vattenskada som uppstått före jul. Så under hela vårterminen skulle all simträning ske i det stora kommunala badet, där man till och med fick ha baddräkt på sig när man badade.

Av Susanne Englund 30 aug 2001 11:21