Överlevde trots allt

Jag minns när alla skulle kallas faster, moster, mormor, farfar och så vidare i all oändlighet. Mors arbetskamrat - 25 år gammal - skulle kallas tant.

Farbror var ett måste om vi träffade en manlig bekant till familjen.

Jag lärde mig att vara tyst i äldre personers sällskap tills dess att jag blev tillfrågad om vad jag ville.
Tålmodigt fick jag vänta till sist att bli serverad vid matbordet. Sitta kvar tills alla var färdiga innan det var dags för andra aktiviteter. Tack var ett ord jag fick lära mig att använda. Det är ett fattigt ord - men så rikt att få ta emot.

Jag lärde att lyfta på mössan samt buga. I skolan ställde vi upp på gården, i led, tills dess att fröken kom. Tysta gick vi in och satte oss. Skulle vi svara på fråga reste vi oss och stod sidan om bänken.

Dua mor och far var så fjärran att det skulle man inte tänka sig. Av rädsla? Icke - men av respekt.

Vid femårsåldern fick jag nyckel i ett segelgarn om halsen. När solen stod över skorstenen vid gasverket var det dags att dricka det glas mjölk samt äta den bredda smörgås mor hade förberett och som stod i skafferiet. Kylskåp - vad var det?

På den tiden var mjölken så fet att det bildades skinn på ytan. Det var inte gott - men att omtala det som "äckligt" - nej, det ordet var inte uppfunnit om mat.

Om det var regn skulle man fråga i mjölkaffären vad klockan var. "Dassanyckeln" hängde på en spik innanför dörren. Tre familjer delade på toaletten. Fick undervisning om hur det skulle gå till vid användandet, papper skulle medbringas, inte "kissa utanför", borsten skulle användas vid behov, locken fällas ner samt ställa pallen på plats. Denna var för att nå upp.

Om det var dags att göra "stort" vintertid skulle man ringa på hos goda vänner i grannhuset. Detta beroende på att livstycket knäpptes i ryggen och strumpebanden kunde gå upp. I första klass hjälpte vi gossar varandra. I andra klass hade modet hämtat in oss och vi slapp detta klädesplagg.

Söndagar var festdag redan från morgonstund. En kanna i ena handen, börs med lapp och pengar i den andra. Denna lämnades fram, flickan läste, en liter mjölk mättes upp, ett nybakat franskbröd slogs in i silkespapper. Återkommen till enrumslägenheten breddes smör på det ännu småvarma brödet som doppades i kaffe. Även pålägg fanns - "pudersocker", då blev det "sockermad".

Min förskola var hos farmor och faster - en av orsakerna till att jag varken kunde läsa eller skriva då det var skoldags.

Far jobbade skift och mor kvällar. Tid för undervisning i läsande fanns inte. Däremot räkning - kortspel var ju ett förströelserna.

Leksaker inomhus, utöver ett fiaspel och en svartepetterlek, minns jag inga. Utomhus var det först spark sparkcykel och sommartid cykel med små hjul och en fotboll som gällde.

I veckotidningar som mor fick på jobbet - fanns urklippshus som skulle byggas genom att klistras samman. Far och jag hade massor av slott under sängarna.

Levde inte jag och mina såväl goss- som flickkamrater bus? Jo - ofta och mycket - dock gick dessa aldrig ut över döda ting så föräldrarna behövde aldrig lätta på börsen.

Bestraffningar var två - tidigt i säng eller förbjuden utgång. Aldrig aga eller höga toner. Då dessa inträffade när det var parktid eller bio kändes det hårt.

Min moster var trolovad med en gentleman från Stockholm. Han hade automobil. Med denna skulle företagas en utflykt. Tidigare var det bara spårvagn, buss eller tåg som gällde då staden skulle lämnas. Vi skulle åka till ett slott och titta på storkar. Matsäck skulle avätas i gröngräset. Vilket äventyr för en sjuåring. Första bilturen.

Niandet var regel, både i arbetarklassen och i societen.
1938 flyttade mor och far till Ellstorp i Malmö. Två familjer på varje våning. De hälsade på varandra med efternamn. Efter 35 år då båda kvinnorna blivit änkor lade de bort titlarna, som det då hette. Detta var en sådan stor händelse att det kom ett extra telefonsamtal till den nu vuxne sonen om händelsen.

1940 gick jag i läroverk och vi skulle evakueras till Aneby i Småland. Troligen övning, kanske allvar - iallafall var det väsen i sovsalen och jag blev utsedd till "syndabock". En stol sattes fram och uppställd på denna skulle jag högt och tydligt 25 gånger säga: "Vad stort sker sker tyst."

Många gånger senare i livet har jag upplevt hur sanna dessa ord är.

Fortsatte lyfta - nu på hatten, samt blotta huvudet, när man mötte äldre och flickor. Hålla upp dörren - gå före upp i trappan - detta för att inte kika under kjolen på flickorna - långbyxor var nog inte uppfunna. Skulle det vara så - var det mycket ovanligt.

Hjälpa till med stolen då flickorna tog plats vid bordet.
Ett måste var att hålla tal eller skåla för kvinnan - även vid enklare fester.

I hela livet har jag levt efter att artighet är en dygd och inte något ofint.

Ovanstående tankar som nedskrivits efter att ha läst inlägg från yngre medskribenter. Håller med om att nu och förr är som natt och dag. Många av oss äldre bryr oss inte om tiden - vi skiljer bara på ljus och mörker - försöker komma ihåg då det är nyheter på TV.

Men vi älskar det liv vi levat och önskar er som skall överleva oss allt gott. Många är vi som upplever nuet så hårt och grymt att vi inte avundas er framtiden - som ser ut att bli värre dag för dag.

Av Lennart Ekman 28 aug 2001 09:56