Musikvärlden har aldrig varit mer alternativ

Ledsen att förstöra föremålet för era projektioner, men musikvärlden har aldrig varit mer punk än den är nu.

I slutet av juli besökte jag en musikfestival i Sörsjön utanför Norrköping. Bland de bokade banden återfanns bland andra hitmakarna i Free Loan Investments, skogsmystikerna Monster & Maskiner och tonårshoppen Florian. Från utlandet representerade exempelvis Fosca, Trembling Blue Stars och My Favorite.

Inget av dessa band har varit i närheten någon form av topplista. Inget av banden kommer någonsin komma med på en "Absolute Summer", inta slottsruinen i Borgholm eller köra en veckas afterbeach i Visby. Ändå betalade 400 personer ! 350 kronor var !! för att se dessa och dussinet andra band i en skog någonstans mellan Norrköping och ingenstans. Inte bara såg de banden; de sjöng med i refrängerna, skrek efter favoritlåtar och gick därifrån med stora leenden på läpparna. Just då kändes slottsruinen i Borgholm väldigt, väldigt långt borta.

Den allmänna uppfattningen tycks vara att 2000-talet är ett enda långt kulturmord och att allt var bättre förr och att det inte finns något att göra när skivbolagen rullar igång det stora PR-maskineriet. Vad var bättre förr? Adam And The Ants piratkostymer? Hade Hawkwind mer glöd? Är det trist att ABBA slutat spela live? Goddag yxskaft.

När jag var yngre var ett och annat kort radioprogram den enda källan som fanns om man ville hitta ny musik. På den tiden var man verkligen i skivbolagens våld. Hade jag varit i nuvarande ålder då hade jag skickat runt småmynt för att få tag i upplysta fanzines, men det dröjde ganska länge innan jag verkligen börja skrapa på ytan för att hitta nya band - mycket av den enkla anledningen att jag inte visste var jag skulle börja. Idag finns inte dessa problem. Ny, spännande musik finns bara några knapptryckningar bort. Internet har bokstavligen sprängt alla hinder för små skivbolag och oberoende distributörer och det finns så mycket information att tillgå om japansk electronica, amerikansk tweepop och brittisk house att det nästan svämmar över.

De multinationella skivbolagen är inte Den stora satan. De erbjuder ett urvattnat, blekt, intetsägande utbud av musik, visst, men de multinationella skivbolagen har alltid och kommer alltid producera Jennie Löfgrens och Christina Aguileras på löpande band - faktiskt inte helt utan anledning.

Sveriges i mitt tycke just nu bästa band heter Pluxus. De spelar instrumental syntpunk som det slår gnistor om. Men hur mycket jag - och många med mig - än uppskattar deras musik är det självklart att de inte kan bli hur stora som helst. Pluxus tvåminuters analogsyntrökare kan aldrig agera ljudtapet hos frisören eller i charken på Konsum. Det fungerar inte så. För att fylla skvalkvoten för alla de som gillar att ha musik i bakgrunden men egentligen inte lyssnar tar skivbolagen fram välstylade, välproducerade tjejer och killar med världsturnéambitioner och släpper några hitsinglar. Musikaliska one-night-stands. Det behöver inte vara svårare än så.

Topplistorna har kanske aldrig varit så dåliga som de är 2001, men för de som vågar blicka bortom Åhlénsreklamen i tunnelbanan har den alternativa musiken heller aldrig varit så lättillgänglig, så nära. Skivbolagsdrakarna lever i sin värld - låt dem göra det. Det finns ingen anledning att skälla på skeenden som man inte kan påverka, och Amanda Aldervall i Free Loan Investments är ändå hårdare än 2000 nandrolonpumpade Limp Bizkit tillsammans, så vem behöver egentligen topplistorna?

Av Billy Rimgard 27 aug 2001 10:51