Game Over Del 1

Ibland undrade han varför han älskade dem. De var hans raka motsatser. Han och Pi var som svart och vitt. Hon var glad och stimmig nästan jämt, hon älskade att röra vid människor och kramades ofta. Men hon kunde vara mycket temperaments-full också. När hon blev ordentligt sur var det ingen i hennes närhet som gick säker. Han själv där emot är en lugn person rakt igenom, han ogillar närkontakt. Det är alltid svårt att se vilken sinnestämning han har. Om han är glad eller ledsen. Lycklig eller tankspridd. Det brukade i alla fall Pi säga. Och det var Pi som känt honom bäst av alla, det var kanske därför som han älskade hennes så, brukade han tänka.

Hon brukade trösta honom när han var ledsen eller svag, hon drog upp honom till ytan, precis så han fick kippa efter luft och sedan började hon gråta. Så han fick trösta henne i stället. Hon grät ofta. Men det störde honom inte. Han tyckte att det var kul att titta på henne när hon grät. För hon var så ful då. Annars var hon vackrast i världen. Hennes hud var vit. Vit som den renaste snön. Hon hade stora blå ögon och ett korpsvart rufsigt hår. Han älskade att dra händerna genom hennes hår. Det ryser fortfarande i honom när han tänker på henne. Hans Pi.

Fast ibland förstod han sig inte på henne. Hon brukade kasta saker omkring sig och skälla på honom för att sedan bara springa sin väg. Utan att något egentligen hade hänt.
-Jag går upp till mig och äter nu, sa Pi.
-Okej, jag följer med Isolde och Galliano till stan, då, svarade han.
Pi kastade sina cigaretter på honom och rusade ut ur fiket som ett yrväder. Några minuter senare satt de båda i Pis lägenhet. Muren mellan dem var som bortblåst. Han kände sig förvirrad där han satt och tittade ut genom Pis enorma fönster när hon avbröt honom;
-Måste du sitta där och sura?
Sedan pussade hon honom. Pi hade mjuka läppar. Det brukade han säga till henne. Pi brukade säga att det pirrade i hennes mage när de pussades. Då brukade han pussa henne ännu mer.
För han gillade att det pirrade i henne.
-Jag tycker om dig mest i hela världen, säger Pi.
-Jag tycker om dig precis lika mycket, svarar han.
-Mer?! viskar Pi och fnittrar.
Ja.
Ja, han tyckte säkert om henne mer. Hon var ju allt han inte var. Hon var ju allt han hade. Hela hans värld, hans ljuspunkt och livlina att hålla sig fast vid när det stormade.

Pi hade alltid hatat hans känslostormar. Hon hade hatat hans klump i bröstet. Han använde den som en slags ursäkt att bete sig hur som helst. Pi trodde alltid att den skulle försvinna, eller åtminstone önskade hon det. Det önskar han också. Men han vet att det kommer att vara en klump i magen tills han inte står ut längre.

Pi var så enkel. Hon trodde att allt försvann om man bara ville, eller önskade tillräckligt mycket. Ibland brukade hon ligga med sin nakna vita kropp mot hans, och lyssna på hans problem. Hon var bra på att lyssna. Ibland grät hon. Snörvlade som ett litet barn. Ibland blev hon arg och skällde på honom. När Pi brukade skälla på honom fick ha ingen luft. Han ville bra kvävas. Ibland ville han verkligen det. Ibland sa han det till henne.
-Jag är alldeles för gammal, jag har levt för länge redan.
Pi började gråta. Sen vände hon ryggen mot honom för att markera att hon var sårad.
-Säg aldrig mer så, snyftade hon sen.
Pi hade aldrig velat leva i den verkliga komplicerade verkligheten. Hon hade sin egna fantasivärld. Det var så enkelt för henne. Ibland önskade han att han fick plats i hennes drömvärld, i hennes verklighet. Hans verklighet kommer snart att kväva honom. Det vet han.

Josh var hans bästa vän för han var så spontan. Så enkel. Precis som Pi. Josh levde i verkligheten, men han trivdes där. Ibland avundades han Josh för det. Ibland hatade han honom för det. Josh funderade aldrig över varför man gör vissa saker. Han gjorde dem ändå, utan att fundera. Han var aldrig deprimerad eller komplicerad på något sätt. Så enkel att vara med.

När han var i närheten av Josh försökte han alltid sluta tänka. Han hatar ju sig själv för att han tänker så mycket. Det han han alltid gjort. När han och Josh träffades brukade de röka och dricka folköl. Josh bjöd alltid, för han hade ju aldrig några pengar. Det har han fortfarande inte. Vissa saker förändras tydligen aldrig, tänker han och suckar.

Han har alltid drömt om att bli miljonär. Då skulle han gett Pi allt hon önskade sig och bjudit Josh på hundra folköl.
-Jag går ut och röker, sluddrade Josh.
Han kom aldrig tillbaka den kvällen. Senare fick han veta att Josh gått vilse i villaområdet och blivit påkörd av en bil. Josh dog direkt och hann inte ens tänka när han skulle dö.

Tänk om Han hade kunnat bli påkörd istället för Josh. Hur många gånger hade han inte önskat det? Hur många gånger hade han inte önskat att han vore som dem, som Pi och Josh.
Trots att Josh inte kunde spela gitarr. Trots att Pi var tondöv. Det hade hon sagt i alla fall. Han klarade leva utan musiken, men inte med klumpen i magen.
Han hade aldrig hört Pi sjunga men han hade tjatat och önskat så många gånger. Att få höra och se sin vackra snövita flicka sjunga för honom. Men hon hade stolt förklarat att hon inte kunde, som det var något att vara stolt över. Sådan var hon.

Hon behövde inte vara bra på något, hon hade alltid varit omtyckt av alla. Själv hade han krav på sig. Att vara rolig, att sjunga bra, att spela gitarr som en trubadur.
Ja allt. Pi var den enda som aldrig ställt krav på honom. Pi uppmuntrade honom för det mesta och sa att han var bra på saker och ting. Bäst var han nog på sex. De brukade envisas om vem som var bäst i sängen. Pi gillade när han drog likheten med magneterna som inte fungerar om inte båda polerna finns. Då kom de fram till att de var lika bra, när de hade sex med varandra. Dem var helt enkelt bäst på det, att ha sex med varandra!

Han och Pi skulle bli kända när de blev vuxna. Det hade i alla fall Pi alltid inbillat sig. Han ville inte bli vuxen och stor. Pi brukade sitta och planera hela deras framtid. Ibland blev han rädd. Då lämnade han henne för någon annan.
Dock inte lika bra som Pi. Inte Pi helt enkelt!
Då ångrade han sig, han ångrade sig jämt. Kröp tillbaks till korset, till Pi. Hon bara satt där i sitt kök och väntade på honom. Hans underbara Pi var bäst i världen. Det kändes som hon alltid förstod honom. Eller han hoppades i alla fall att hon gjorde det. När han kom krypande brukade Pi säga att de nog var menade för varandra, eftersom han jämt kom tillbaka. Då visste han inte vad han skulle tro. Nu vet han. Hon var den enda i hela världen.

Pi satt vid baren där han jobbade. Hon var klädd i svart, det var hon nästan alltid. Hon hade håret uppsatt. Det var fult. Han gillade när det var rufsigt. Hon var full. Det syntes på hennes rödsprängda blick. Hon satt och klängde på killen i barstolen brevid. Det gjorde hon bara för att göra Honom svartsjuk, det visste han. Medan han hällde upp öl åt en äldre herre hörde han när Galliano frågade henne vad hon höll på med.
Han hörde henne svara;
-Han bara jobbar ju, har inte ens tid att titta på mig. han har inte tid med mig helt enkelt.
Va? Hon hade inte gett Honom en blick på hela kvällen. Hon skulle bara veta vilka beundransvärda blickar Han skänkte henne i smyg. Han ville vara henne. Resten av kvällen hade Pi lämnat killen i stolen brevid ifred, för att istället sitta och småprata med deras vänner Galliano och Isolde.
Gallinao var rätt lik Josh till sättet. Han kunde inte vagöra om det var bra eller dåligt då. Nu i efterhand tycker han det är dåligt. Han vill inte bli påmind om Josh död på det sättet.

Ingen kan ersätta hans bäste vän Josh.

Isolde var Gallianos snygga tjej. Han tänkte på henne då och då. Det skulle han dock aldrig erkänna för någon. Inte någonsin för Pi. Egentligen spelade det ingen roll för han misstänkte att Pi ibland fantiserade om James. James heter inte så på riktigt. Men det är ett substitut för hans vanlig tråkiga namn. Han hade alltid undrat om Pi och James skulle finna varann om han inte var med i leken längre. De var nästan som tvillingsjälar. Men James älskar sig själv. Det tror han inte att Pi någon gång gjort. Inte på det sättet som James. Pi och James var de tuffa människorna.
De med hårt vackert skal. De tyckte inte om fula eller tjocka människor. Bara sådana saker.

Av Sofi Sjöström 21 aug 2001 11:16