En dum och dåraktig idé

Det var morgon och jag låg insvept i sovvärme när en ringsignal skar genom min medvetslösa lycka. När jag vred på mig för att ta mig ur sängen, upptäckte jag att jag min vana trogen hade sovit med armarna ovanför huvudet. Nu var de totalt avdomnade. Med möda rullade jag åt sidan och flaxade tills de döda armarna låg längs sidorna. Jag lyckades skaka igång blodcirkulationen i lemmarna precis tillräckligt för att sträcka mig efter mobiltelefonen.

- Luna, svarade jag.

- Hej Anna-Lena, det här är Urban Björkegård på Promise. Fick du mitt mail? Vi har en tjänst som vi tror skulle passa dig, i ett webbdesignteam hos Medea Futura.

- Vad bra, sa jag och hoppades att jag inte lät alltför drogad.

- Vår klient har ett viktigt projekt och deadline nästa helg. Du börjar jobba i dag klockan elva och kör två veckor framåt. Kolla din e-post så får du alla detaljer, men jag måste veta inom en kvart om du kan ta det.

- Jag tar det, sa jag, inga problem. Tack ska du ha!

Lustigt att det var på Medea Futura. Urban kunde ju inte veta det, men för ett par dagar sedan hade jag varit på intervju där för ett helt annat arbete, som assistent till marknadsföringschefen.

Det var genom Mia på arbetsförmedlingen jag hade fått intervjun, men tyvärr hade det inte gått särskilt bra. Jag hade varit helt och hållet oförberedd på att marknadsföringschefen var engelsman och stakade mig igenom frågorna illa till mods och med flertalet fåniga leenden. Nåväl, det var lite av en revansch att jag hade fått ett annat jobb där.

När jag hade lagt på luren gick jag raka vägen till badrummet och ställde mig i duschen. Någon som hade samma hjärtansikte som min syster Solveig och blå koögon som var något mindre än vanligt, tittade fientligt på mig ur spegelglaset på andra sidan väggen. Det var Solveig som hade sagt att jag hade koögon och jag var sur ända tills hon tvingade med mig med till fäboden på Jamtli, där det fanns fjällkor. De hade förtrollande ögon, som skogsrån och då förstod jag vad hon hade menat. Sedan dess har jag varit nöjd med mina ögon, men tyvärr fick jag associationer till helt andra delar av djurriket så här tidigt på morgonen.

Varmvattnet väckte mig varsamt till liv, jag schamponerade igenom håret, tvålade in mig grundligt och sköljde av alltsammans. Det kändes nästan som att ömsa skinn, vilket gott kunde behövas efter en veckas navelskådande. Vattenvirvlarna under mina fötter blev röda.

- Men vad fan, jag ska inte ha mens nu... mumlade jag, tills jag kom på att det var mitt nyfärgade hår som var upphov till det illusoriska blodbadet.

En bild från ett annat badrum dök upp som ett spöke i vattenångorna. Jag var ungefär nio år och utforskade Solveigs necessär samtidigt som hon sminkade sig. I necessären hittade jag några plastförpackade, vita patroner.
- Vad är det här? frågade jag och höll upp en.
- En tampong, sa Solveig lite förvånat.
- Och vad ska man med dem till?
- Jo, man använder dem när man har mens. De fungerar bra, de suger upp allt blod. Vänta ska du få se.
Solveig fyllde tvättfatet med vatten, öppnade ett av de små paketen och höll tampongen i snöret. Så doppade hon den och vips expanderade den till en betydligt mer omfångsrik cylinder.

Jag skrattade och frågade om jag kunde få en för att testa och det fick jag. Även om jag inte tyckte att tamponger var lika roliga längre, fnissade jag vid minnet.

Några år senare fick jag fruktansvärt ont i magen när jag och Solveig skulle åka på ridläger, hon som instruktör och jag som deltagare. När mamma tyckte att det var bäst att jag stannade hemma, låtsades jag att jag inte hade ont längre, trots att det var svårt att gå rak. Efter en dag fick jag min första mens och när det blev uppenbart att toapapper inte räckte till, var jag tvungen att gå till Solveig för att låna bindor.

Av någon anledning tyckte jag det var genant att fråga henne. Jag sa att jag hade glömt att ta med mina, men jag tror att hon förstod. Under lägret lärde jag mig att rida en häst i brant nedförsbacke, klev över en solande huggorm på en skogsstig och badade i en flod, där Solveig hjälpte mig att tvätta håret. Det var som en initieringsrit, fastän jag inte tänkte på det då.

Min syster hade gjort sig påmind i mina tankar allt oftare på senare tid. Man skulle nästan kunnat tro att det var hon som letade efter mig i stället för tvärtom. Ibland har jag undrat varför jag dröjde så länge med att på egen hand försöka ta reda på vad som hade hänt henne. När hon försvann var det nästan som om jag kände mig skyldig. Ibland ville jag chockera och trotsa som Solveig, men det var som om jag var ohjälpligt stöpt i rollen som den välartade och snälla. Inte förrän jag flyttade hemifrån i min tur började jag bli mig själv.

Fastän mamma var ledsen undrade jag om hon inte på sätt och vis var lättad över att Solveig var borta. Mamma låtsades aldrig märka hur pappa, Solveigs styvfar, såg på den äldre dottern. När han rasande försökte förbjuda henne att träffa artonåriga killar i läderjacka tror jag att han i själva verket var svartsjuk.

Vad skulle jag ta på mig nu då? Jag stod framför garderoben och rafsade igenom de få plagg som jag hade tagit med mig till Stockholm. På Promise hade de understrykit att man skulle se representativ ut när man var ute på uppdrag. Kanske kavajen och kjolen då? Nej, jag ville inte riskera att se ut som en skolfröken bland alla IT-människor. Till slut drog jag på mig ett par svarta jeans, en kortärmad röd tröja och tog kavajen utanpå. Det våta, orediga håret förvandlades till en uppsättning med hjälp av hårklämmor och därmed var jag nöjd. Förklädd utan att känna mig utklädd.

Jag åt en frukost bestående av flingor med mjölk och en kiwi kluven i två Kermitögon som glodde stint på mig från varsin sida av tallriken. Nu hade jag inte mer än en vecka kvar i lägenheten. Morbror hade kommit på besök dagen innan, spottat snus i slasken och rökt i vardagsrummet. Jag ville köra ut honom, men det var ju hans lägenhet.

- Har du hittat någon annanstans att bo? frågade han samtidigt som han rullade en ny prilla.

Både fingertoppar och ögonvitor var nikotingula och han brukade hävda att tobak var rena hälsoelixiret trots att han var det fysiska beviset om motsatsen.
- Nej, inte än.
- Tänkte väl det, sa morbror och lirkade in snusen, som gav honom ett något deformerat utseende.
- Jag vill ju inte slänga ut dig på gatan, sa han, men du vet att jag har en annan hyresgäst på väg in. Däremot skulle du kunna hyra kolonistugan som hör till den här lägenheten.

Så vitt jag vet är det olagligt att bo på en kolonilott, men det är inte sådant man frågar om när det är i princip omöjligt att få tag på en bostad. Efter besöket låg alltså ett kuvert med en nyckel i min handväska.

Samtidigt som jag bryggde en kopp kaffe för att balansera vitaminintaget, satte jag på datorn och gick igenom e-posten. Förutom mailet från Promise, fanns där ett meddelande från Mia på arbetsförmedlingen och några mail med Marcus, Julia och andra kompisar som avsändare.

Jag började med det från Promise. Det förvånade mig föga att meddelandet inleddes med ett "Hej Anna-Lena". Så gott som alla jag träffar tar fel på mitt namn, nästan som om de har en psykologisk spärr. För så svårt är det väl ändå inte att säga Luna? Lustigast av allt är att även folk som svarar på e-post från mig skriver fel. Vid det här laget har jag en ganska god uppfattning om hur många som inte klarar av ett ovanligt namn vid första försöket.

Jag hade tagit med mina egenhändigt uppsnappade kunskaper som webbredaktör i mitt cv. Ändå hajade jag till en aning när jag läste jobbeskrivningen:

"Du kommer att arbeta som webbdesigner för att hjälpa ett dedikerat och trevligt team att möta deadline. Det rör sig om att skapa en sajt inriktad på musik, som slår upp dörrarna för Internetpubliken på måndag. Företaget heter Medea Futura och håller till på Norrmalm. Det är ett expansivt företag med 250 anställda, du kan titta på deras hemsida på www.medeafutura.se. Du rapporterar till Linus Flodin som är projektledare."

Under intervjun med Urban hade jag misstänkt att han inte hade så bra koll på olika yrkesroller i cybervärlden. Inget ovanligt i och för sig. De flesta vet ungefär vad en redaktör gör på en tidning, men om man istället säga att man är webbredaktör, tror många att man är vad som helst från tekniker till trollkonstnär. Jag kunde bara hoppas att den här tjänsten inte var alltför avancerad. Visst hade jag byggt ett par hemsidor, men de var ganska enkla. Man skulle kunna säga att jag hade hamrat ihop ett par lådbilar och nu skulle jag vara med och bygga en Ferrari. Så fick jag se raden där min timlön angavs och tänkte att även om Urban inte hade tillräcklig koll på IT-vokabulär, var han inte så dum. "Jag har ett jobb!", jublade jag för mig själv. "Det är för bra för att vara sant!"

Så övergick jag till nästa mail, från Mia.

"Hoppas allt är bra med dig Luna! Jag har goda nyheter: Roger Newton på Medea Futura har ringt och sagt att han skulle vilja att du börjar jobba hos dem omgående, deltid 80 procent. Ring mig för att bekräfta, så kan vi boka en fika för att prata om Guatemala på samma gång :-"

Nu var det verkligen för bra för att vara sant. Två jobb på samma företag. Det enda raka hade varit att tacka nej till assistentjobbet, men å andra sidan var det en fast anställning medan projektet med musiksajten bara skulle vara i två veckor. Dessutom tyckte jag bra om Mia som hade varit så hjälpsam och ville inget hellre än tacka ja till den tjänst som hon hade vaskat fram.

Det var så den olycksaliga idén tog form. Tänk om jag skulle kunna klara av båda jobben samtidigt, bara för en kort period? De fanns ju i samma hus, bara på olika avdelningar. Jag skulle tjäna bra på det och att Urban trodde jag hette Anna-Lena spelade mig i händerna. Det var sannerligen en dum och dåraktig idé som hade slagit rot i min hjärna. Jag fick hjärtklappning när jag upptäckte att jag inte kunde släppa den. Innan jag hann ångra mig, slog jag Mias telefonnummer.

Kapitel 3 av Inget jävla lösnummer.

Av Jorun Modén 20 aug 2001 13:54