Revolutionen som kom av sig

Ett reportage i Aktuellt på mitten av åttiotalet som jag vagt minns är när några arbetare i en stor fabrik blir intervjuades och de var på väg att förlora jobben då datoriserade maskiner skulle ta över deras monotona arbete. Andra arbetare som låg i riskzonen var rädda att de skulle ersättas med datorer inom en snar framtid.

Visst kände jag medlidande med dem som blev av med jobbet, men kunde inte dela merpartens fientliga inställning till datorerna och vad som såg ut att bli början på den så kallade digitala revolutionen. I mitt lilla naiva tonårssinne, som då var fyllt med science fiction och intresse för teknologins och datoriseringens utveckling och framskridande, så hoppades jag på att framtiden för mig och kommande generationer skulle se ljusare ut tack vare datorernas räddning som kunde ta över en hel del monotont arbete och efter hand utvecklingen gick längre även allt mer komplexa uppgifter.

Vad jag då fortfarande var lyckligt omedveten om, var hur marknadsekonomins/kapitalismens krafter kunde spela en så negativ roll i en datoriserad framtid. Mina framtidsvisioner i mitt unga oskyldiga tonårshuvud hade bilden av välmående människor som kunde sänka arbetstiden allt mer och få allt mer tid för att utveckla egna intressen och umgås mer med vänner och familj. Att få slippa känslan av apati och utmattning framför teven varje vardagkväll och hysteri varje helg för att till varje pris ta till vara den lilla fritid man har och inte slösa bort den. Få tid till att studera ämnen som man nödvändigtvis inte studerar för att säkra sin framtid och få ökade chanser att få ett bra jobb, utan för att man bara är intresserad av ämnet. Få tid till att av egen fri vilja jobba med egna projekt och inte behöva sälja sin själ för att de skulle bli lönsamma projekt.

Redan på den tiden, trots min naivitet, så insåg jag att man aldrig kunde ersätta alla jobb, men jag var tillräckligt mogen för att inse att en stor mängd monotona jobb skulle kunna ersättas med datorer och även en stor del administrativa jobb. Det skulle bara inte innebära en arbetslättnad för hela mänskligheten utan även göra utvecklingen effektivare.

Men idag, med facit i hand, så inser jag hur fel och naiv bild jag hade då. Tyvärr kan jag inte sluta att tänka på hur det skulle kunna ha gått och hur det borde ha gått. Min naivitet dyker upp då och då, utan att jag kan göra något åt det, och det är då texter som denna produceras av mig.

Den digitala revolutionen kom på något sätt av sig. Den körde ganska snart ner i marknadsekonomins uppkörda hjulspår och har till största del fortsatt där än idag.

Vi jobbar mer idag än vi gjort på bra länge. Datorerna är inte längre ett hjälpmedel utan istället ett självklart verktyg som man knappt kan leva utan, än mindre jobba utan. Så ser det åtminstone ut på merparten av våra arbetsplatser idag skulle jag gissa. Vi sitter knappast och rullar tummarna och ser på när datorerna sköter allt jobb, eller går hem två timmar tidigare för att datorerna har hjälpt oss med en stor mängd arbete i hela Sverige.

Nej, nej. Givetvis är det inte så. Datorerna och hela den digitala revolutionen har givit den okontrollerbara marknadskraften möjlighet att producera ännu mer och försöker få oss konsumera ännu mera. Både företag och privatpersoner prackas ständigt på digitala tjänster och produkter som vi egentligen kan klara oss utan, men som ett gäng stackars moderna arbetare jobbar övertid och nästintill bränns ut för att färdigställa innan den allsmäktiga deadlinen.

Jag är ingen datorhatande medelålders gubbe som inte hängt med i den nya tiden utveckling. Dessvärre vet jag mycket väl vad jag vräker ur mig. Jag heter Tobias och är 25 år gammal och har varit intresserad av datorer och programmering sen jag var ungefär tio år gammal.

I två år har jag läst flera olika datorutbildningar och kurser, både på högskola och företagsfinansierade och arbetsmarknadsfinansierade kurser. Jag har ägnat minst lika mycket av min fritid, som jag ägnade tid i skolan, åt att lära mig datorrelaterade saker som jag inte lärde mig på de kurser jag gick. De två senaste åren har jag haft fyra olika jobb på tre företag. Alla jobb tillhörde IT-branschen. Alla jobb, utom möjligtvis det första, skulle samhället kunna klara sig bra utan, och har gjort det fram till för bara några år sedan.

Nåväl, det viktigaste är väl att ha kul när man jobbar, tänkte jag så snart jag började inse denna hopplösa och meningslösa situation. Jag har valt yrken där jag fått arbetsuppgifter som intresserar mig, men när man ganska snart inser att man inte ens kan uppskatta göra jobb som man tidigare tyckte var kul, därför att ändamålet oftast är ganska meningslöst och när man dessutom har en fullständigt orimlig deadline ständigt hängandes över sig, så försvinner nöjet och ambitionerna. Det gjorde det i alla fall för mig.

25 år gammal och jag hade redan fysiska stressymptom. Jag vägrade erkänna det för mig själv utan trodde envist på att den två månader långa smärtan i trakten kring hjärtat berodde på en tidigare förkylning eller något annat. Av en slump fick jag på ett TV-program som handlade om stressymptom och de intervjuade personer om hur det kändes, och jag kände igen mig exakt.

Först när jag haft semester i två veckor upphörde smärtorna och precis innan semestern hade jag mått så psykiskt dåligt och känt mig så otillräcklig att jag bad att få helt andra arbetsuppgifter när jag kom tillbaka från semestern. Det var inte alls så ansträngande eller stressande uppgifter och jag gick till och med ner i lön för att få en arbetslättnad. Det blev räddningen för mig den gången.

För närvarande har jag ett arbete jag inte mår dåligt av, men jag planerar ändå redan nu att ta min tillflykt till något universitet om några år senaste, för att slippa ifrån den inhumana produktions- och konsumtionshysteri de flesta arbetsplatser har att erbjuda idag.

Det är tragiskt att jag råkar känna många som råkat illa ut på grund av den arbetssituation vi har på en del ställen idag.

Jag tycker det är hög tid nu att stanna upp och se efter var den så kallade digitala revolutionen verkligen förde oss.

Av Tobias Jeppsson 16 aug 2001 14:42