"Du är så fin"

Lotta och hennes väninna Malin var ute och roade sig på en nattklubb. Efter att ha beställt sin standarddrink, Gin&Tonic, ställde de sig vid baren och småpratade. Naturligtvis så kunde de inte låta bli att spana in om det fanns några vackra killar att vila ögonen på en stund. Det tog inte många minuter förrän Malin blev uppbjuden till dans. Lotta stod kvar som drinkvakt och fick snart sällskap av en ung, något berusad man. Efter en stunds småprat så lämnade han henne med orden "Står du kvar här när jag kommer tillbaka nästa gång så tar jag med dig hem". Lotta tänkte i sitt stilla sinne, undrar om det var ett hot eller ett löfte. Hon bestämde sig för att det var ett hot och flyttade sig en liten bit.

Strax därpå dök det upp en annan man, till synes något nyktrare. Han presenterade sig som Anders. Efter en liten stunds småprat så tog han tag i Lottas hand, ställde undan hennes halvfulla drinkglas och förde ut henne på dansgolvet. Lotta älskade verkligen att dansa, älskade att känna rytmen fylla sin kropp och pulsera ända ut till fingertopparna. Anders verkade också uppskatta dansens mystik och kraft. Lotta blundade och gav sig hän åt de förföriska tonerna. Plötsligt så hörde hon de vackra orden för första gången. "Du är så fin." Lotta tittade upp och såg mot en leende Anders. Han gav henne en lätt kram och tryckte sin kind hastigt mot hennes kind.

Orden upprepades ofta under kvällen, vid baren när de släckte törsten med vatten, när de stod och småpratade, när de dansade. Ju längre natten led, desto tätare dansade de två. De vackra orden "Du är så fin" upprepades likt ett mantra och letade sig in i Lottas inre. Sakta kände hon att det frusna hjärtat långsamt började att tina.

Lotta och Malin träffade varandra inne på toaletten. De hade båda två varit upptagna på dansgolvet nästan hela tiden.

"Jag drar mig hemåt nu", sa Malin.
"Jag stannar nog en stund till, svarade Lotta. Jag drack inte mer än ett par munnar av min drink så jag tar bilen hem sedan."

Anders stod och väntade på henne vid baren.

"När du vill", sa han med ett leende på läpparna och pekade ut mot dansgolvet.
"Nu", svarade Lotta. Efter timmar av intensivt dansande så var Lotta både varm och svettig.
"Jag skulle nästan kunna tänka mig att hoppa ner i en isvak nu."
"Vill du bada? Anders skrattade roat. Då åker vi och gör det."
"Menar du det eller skojar du bara. Lotta visste inte riktigt vad hon skulle tro. Okey, då åker vi nu", sa hon till slut.

Hand i hand gick de ut från nattklubben och styrde sina steg bort mot parkeringsplatsen. Anders visade henne vägen till ett badställe. Lotta parkerade bilen och tog ut en filt som låg i bagageluckan.

"Vi har ju inga handdukar så vi kan använda filten istället."
"Kom så går vi en bit bort", sa Anders och kramade hennes hand.
"Har du gjort det här förut", frågade Anders.
"Nej aldrig", svarade Lotta med ett skratt.

Natten var ljummen och vattnet låg spegelblankt. "Du är så fin." Orden hördes ännu en gång och Lottas inre fylldes av värme.

"Är du säker på att du verkligen vill göra det?" Anders tveksamma uppsyn fick Lotta att brista ut i skratt.
"Nu är vi ju här, då kan du väl inte dra dig ur."
"Det är rena galenskapen fast jag tycker om att göra galna saker ibland."
"Okey, dags att klä av sig."
Tillsammans går de i det uppfriskande vattnet. Lotta är först med att doppa sig.
"Vad skönt det är" utropar hon.
"Jag tycker att det är kallt, svarade Anders. Kom så går vi upp nu."
Uppe på stranden så kramar de och kysser varandra.

"Du är så fin." Orden gör Lotta varm igen. Hon kramar Anders hårt och känner att han huttrar till.

"Fryser du, ska vi vira in oss i filten?", frågar hon.
"Jag vill inte ha filten om mig, jag vill ha dig", svarar Anders.
Tillsammans sjunker de ner på filten och älskar med varandra.
"Det är så skönt, det var så länge sedan någon höll om mig", viskar Lotta.

Hennes hjärta är fyllt av värme och hon känner sig lycklig. Äntligen har hon träffat en man som kan få henne att känna värme igen. Kylan i hennes inre har funnits där alldeles för lång tid. Det känns skönt att känna att den kan ge vika för värmen, tänker Lotta.

När de har fått på sig sina kläder igen går de sakta hand i hand tillbaka till bilen. Lotta kramar Anders hand, tittar på honom och ler. Ett stilla sommarregn börjar droppa ner från himlen.

"Du är så fin." Anders stannar till. Han kramar om henne och kysser henne och upprepar de vackra orden igen. "Du är så fin." De sätter sig i bilen och kör iväg.
"Du kan släppa av mig häruppe vid torget så kan jag gå den sista biten, säger Anders.
"Jag kör dig gärna ända hem", svarar Lotta och tittar med ett leende på den vackre mannen vid hennes sida.
"Det blir bra här borta", säger Anders kort.

Lotta känner hur hjärtat snörps åt och hur hennes inre sakta börjar fyllas av den välbekanta kylan igen. Hon stannar bilen. Anders kramar om henne.

"När får jag se dig igen då" frågar Lotta och tittar på Anders? Hon stålsätter sig för svaret som hon förstår ska komma.
"Det vet jag inte, svarar Anders. Är det okey?"
"Nej det är inte okey, svarar hon. Jag måste få veta om du är ihop med någon annan."
"Jag har ganska nyligen brutit upp från ett förhållande och lever ensam nu. Träffas vi igen så träffas vi, jag vet inte nu", säger Anders.

Lottas inre är nu uppfyllt av den kompakta, tärande kylan igen. För varje besvikelse så växer den sig bara starkare och starkare. Anders lutar sig fram igen och kramar om henne. De förut så vackra orden känns tomma och innehållslösa när hon hör dem igen. "Du är så fin." De har tappat förmågan att beröra hennes inre. De ekar hånfullt i det kyliga tomrum som förut var fyllt av värme.

"Gå nu", säger hon kort och hårt medan hon tittar rakt fram och vägrar att möta hans blick.

Bildörren stängs igen och Lotta startar med en rivstart och kör iväg. Hon vägrar envist att titta efter Anders i backspegeln. Gör hon det kan hon nog inte hålla tillbaka tårarna. Hon vill inte börja gråta, han är inte värd det. Kylan inom henne känns så stark att hon blir tvungen att sätta på värmen i bilen trots den ljumma sommarnatten.

När Lotta kommer hem tar hon av sig kläderna och går in i duschen. Det varma vattnet sköljer över henne. Trots att det nästan bränner hennes hud så förmår det inte att tina upp den kompakta kylan i hennes inre. Hon skrubbar varje millimeter av sin kropp i ett försök att tvätta bort sin besvikelse över att ännu en gång få veta att hon inte duger.

Lotta kurar ihop sig under täcket. Hon fryser fast huden nästan blev bränd under den varma duschen. Den kalla klumpen i magen tar överhanden. Oroligt kastar hon sig av och an i sängen. Efter ett par timmars orolig sömn vaknar hon. Kylan inombords värker.

Lotta stiger upp ur sängen och tittar ut på den välbekanta vyn utanför fönstret. Himlen är grå och regnet faller. Nu kan hon inte hålla emot längre. Sakta börjar tårarna droppa nerför hennes kinder.

Av Camilla Sydvart 13 aug 2001 17:23