Kast med liten boll

"Kast med liten boll"

Den där dagen då jag blev utslängd i korridoren för andra gången blev det gymnastik på eftermiddagen. Det var uttagning till Skol-DM i Ystad.

Någon risk för att en atombomb skulle hamna i mina gym-pabyxor under en 60 meters final rådde knappast. Jag hade ingen ärlig chans att komma till DM vilket bekymrade mej eftersom Eva var med.

Denna dag som inte precis visat sej vara min lyckodag hade jag ett tillfälle att visa vad jag kunde i "Kast med liten boll" eller snarare vad jag inte kunde.

Från ett annat fiskeläge än det Gusten kom från,kom Per en stor och stark påg. Hans kast var dubbelt så långa som mina. Två pågar skulle få representera skolan i vår ålders-klass. En av dessa var inte jag trodde alla inklusive jag själv. Ödet ville annat.

När alla kastat sina kast hade jag mitt sista kvar. Då utropades finalen i 60 m för töser. Alla och då menar jag alla utom jag, som stod kastberedd, sprang till löparbanorna. Elever och gympalärare. Töserna som tävlade var i den åldern att de hade eller hade börjat få gumpar och bröst. När jag såg mina konkurrenters och lärares ryggar fick jag en vink från ovan,tror jag i alla fall. Den kan ha kommit nerifrån också. Oavsett varifrån så innebar den att jag i ensamt majestät smög ut på planen och placerade min "Kast med liten boll" boll en meter framför Pers. Därefter retirerade jag snabbt till utslagsplatsen. När pågarna och läraren återvände stod jag ojande och höll om min arm medan jag spejade mot min boll.
- Var slog den ner,stönade jag.
- Här,skrek en kamrat upphetsat och pekade på den lilla läderbollen.
- Där? Ove skrek ännu mer upphetsat och sparkade i gräset.
- Du ska kasta om, sa gymnastikläraren bestämt och spände ögonen i mej. Du har fuskat.
- Fuskat, skrek jag i falsett. Jag har inte fuskat. Ljuger jag så låt mej missa en natt med Birgitta Bardot i vuxen ålder.
- Hör på den. Eva hade dykt upp tillsammans med Pia.
- Du kastar om eller åker på larm, skrek Ove, vild i blicken. Larm betydde på den tiden stryk. Jag vände mej snabbt till gympaläraren.

- Läraren,sa jag med en både ödmjuk och hotande ton, ska jag lida för att ni sprang bort och tittade på töserna? Var är Rektorn? Jag sträckte på halsen som om jag spejade efter denne man.
- Plocka ihop, skrek läraren och gav mej en sur blick. Jan och Per går till DM. Han vågade inte riskera en inblandning av den humoristiske humanisten.

Jag hade turen att Ove, som om jag inte fått den där vinken egentligen skulle blivit tvåa, blev tvåa i Slungboll och skulle få följa med till Ystad. Vi gjorde upp i godo. Det kostade mej en Pin Up med Jane Russel i baddräkt där jag med min penna förtydligat vissa partier.

Det var en stor omställning för mej att bli idrottsstjärna. Om och om berättade jag om mitt fantastiska kast och om och om fick jag förneka att jag fuskat.
- Fuskat, fnös jag indignerat, fråga gympaläraren vilket några till dennes förtret gjorde.

Gusten lyckade nästan få mej att erkänna mitt fusk under våra bussfärder men jag stålsatte mej. Jag lyckade t.o.m. få honom totalt ur balans. Gusten vann alla armbrytningstäv-lingar utom mot Frans som var starkare men för snäll för att normalt kunna användas som ett vapen mot den sadistiske Gusten. Då fick jag en idé som tilltalade Frans. På sätet bak i bussen lät Frans mej besegra honom under mycket stön från oss båda.

- Va fan är detta,skrek Gusten röd i nian, kom hit din lille jävel så ska jag visa dej.
- Du får först kvalificera dej,sa jag överlägset bakom ryggen på Frans.
- Kvalificera mej? Kom hit med dej innan jag hämtar dej hängande i näsan. Det senare tvivlade jag inte på.
- Du hör vad Jan sa Gusten, kom det sävligt från Frans, du måste kvalificera dej.

Alla övriga resenärer följde spänt dramat bak i bussen dag efter dag. Gusten lyckades inte bryta ner Frans och fick därför inte möta mej som gång på gång bröt ner hans överman. Jag var mästaren inte bara i "Kast med liten boll" utan även i armbrytning. Det skulle så klart spricka men jag njöt så länge det varade.

Min nya bön till Gudfader var att han skulle hålla Frans i god form och fri från sjukdomar så att denne kunde stiga på bussen och klå Gusten. Bönen infriades faktiskt och innebar att jag för ett tag kom närmare Gud.

När finalen i Skol-DM närmade sej började jag träna en kvart om dagen som var populärt på den tiden. Jag tog farmors mortel och lyfte den upp i luften. Ner kom den av sej själv. Jag kände på mej att hur jag än bad till Gud så skulle han inte lägga tösernas 60 m lopp intill planen där
vi kastade. Jag måste kasta någorlunda hyfsat för att inte bli till åtlöje. Jag gjorde några träningskast i skymundan och insåg att jag lika gärna kunde lämna tillbaka farmors mortel. På så sätt skulle hon slippa leta efter den längre.

Jag hade när jag var tio sett Joe Walcott träna med hopprep inför matschen med Olle Tandberg och började gå omkring med en kapad tvättlina. Jag sa att jag lagt om träningen eftersom armen ömmade. I allt jag företog mig visade jag tydligt att jag hade ont i armen. Jag började t.o.m. smygröka med vänstran. Alla diskuterade min arm. I det läget började jag tona ner problemet för jag ville ju med till DM. Så var den stora dagen inne. Eva hade sitt dragspel med i bussen till Ystad och spelade till vårt skrål.

Jag skröt om att jag dagen innan haft ett träningskast som hamnat i mejeriets höga skorsten. Här grävde jag nog min grav. Framtida händelser tyder på det.

Vid uppvärmningen då jag klagade högljutt kom gympaläraren fram och gav mej chansen till en värdig reträtt.
- Skall du inte spara armen? Ove kan kasta.
- Jo det är väl bäst så,sa jag med hängande huvud. För att ytterligare markera min besvikelse höll jag händerna för ansiktet och snyftade till medan jag tänkte att på det här sättet är jag fortfarande obsegrad.

Jag såg alla 60 m-lopp för töser. Jag kom underfund med att det som hoppade under löpning också hoppade under hopp och var därför en intresserad åskådare vid gropar och madrasser.
Jag blev lycklig när både Per och Ove misslyckades i"Kast med liten boll". Nu kunde jag överlägset berätta vad som skulle ha hänt om jag fått vara frisk. Gud höll ett vakande öga på mej vid den tiden och som straff utdömde han en tennisarm vartannat år i vuxen ålder.

Gusten var ovanligt uppåt när han sista skoldagen föreslog en armbrytartävling. Jag misstänkte ingenting men borde blivit varnad när Frans kom instormande i bussen med en halvt urdrucken flaska i näven. Innehållet var hemmagjord likör som Gusten snott från sin mormor. Jag fick förvånad höra att jag skulle möta Gusten först.

- Då får du först kvalificera dej, började jag och tittade efter Frans som helt plötsligt satt bredvid Eva.
- Vi har startat en ny tävling, sa Gusten med ett belåtet flin. Den som vinner får följa Eva hem efter skoldansen i kväll.

- Frans har gett sej fan på att vinna och jag ska bli tvåa. Andra pris är nämligen sistan med Pia och sen får man se hur det går, fortsatte han och log mot Pia som för dagen hade slängt tandställningen.
- Du och Birgitta Bardot kan ju försöka få upp din boll ur mejeriets skorsten i kväll, kuttrade Eva och la armen om Frans, århundradets största förrädare.
T.o.m. bussen flabbade högt.
- Och du kan stoppa upp ditt dragspel nånstans, sa jag inte då, men det vet jag att hon kan nu.

Av jan westergren 09 aug 2001 14:41