The end.

Det var samma visor han sjöng för mig när jag var barn: Mors lilla Olle, Ekorr´n satt i granen och Farmors lilla kråka. De skrattade och skojade och jag såg hur min lilla treåring njöt. Som pappa fylldes mitt hjärta av värme och jag kände en enorm lycka över att ha en en pappa som alltid såg det stora i det lilla. Sedan drack vi kaffe och jag tog min lilla tjej i handen och cyklade hem.

Morgonen därpå var jag på väg till jobbet då Mamma ringde med förtvivlan i rösten: "Thomas, Pappa är död. Han ligger i sängen och är alldeles kall." Det var den 11 september, tre dagar före hans 81-årsdag.

Jag vände min mörkgröna Dodge Charger i samma sekund som jag uppfattade ordet "död" och körde direkt mot mitt barndomshem. Under den tjugo minuter korta resan for miljoner små tankar genom huvudet. Hela tiden med den gnolande tanken som försökte övertyga mig om att: Det är inte sant, det är inte sant.

Det var det. När jag vred om bilnyckeln utanför huset tog det emot att gå in. Långsamt gick jag mot grinden och började gå emot det ljusgrå huset. Jag öppnade dörren med min egen nyckel och gick in i köket där mamma satt och grät. Hon sa bara helt uppgivet att: "Han ligger däruppe."

Aldrig tidigare har trappstegen mot övervåningen känts tyngre att gå, aldrig tidigare har stegen som alltid knakade, knakat så högt. På övre hallen var jag tvungen att ta ett djup andetag, innan jag tog mig mod att gå in i mina föräldrars sovrum.

Han låg där i sin säng, precis som alla vanliga mornar när jag växte upp. Ändå fanns han inte kvar i sin kropp. Det var bara ett tomt, kallt skal som låg där. När jag smekte hans kind, var det inte pappas kind, när jag tog hans hand var den inte hans. Den var lika kall och livlös som en skiftnyckel.

Det var första gången jag mötte den stora sömnen. Det fanns ingenting vackert med döden. Mer än att jag trots all sorg kände en lycka över att min pappa bara gick och la sig för att sova och aldrig mer behövde vakna upp.

Trappan kändes, om möjligt, lika tung nedför som den varit på väg upp. I köket satt min mamma och såg så liten och spröd ut som jag aldrig sett henne förut. När vi torkat våra första tårar och tröstat varandra så gott det gick hände något oerhört märkligt.

Mitt i denna sorg blev vi rationella. Om man nu kan kalla det som följde logiskt. Vi började ringa samtal till sjukhus, bårhus, begravningsbyrå, vänner och bekanta, efter en lista som vi noggrant producerade tillsammans under loppet av några minuter. Vi fylldes av en enorm kraft, som i och för sig övergick i en lika stark uppgivenhet redan under eftermiddagen.

På några timmar hade läkare konstaterade samma sak som vi själva, likbilen kommit och hämtat Pappas kropp. Jag glömmer aldrig hur de två medelålders männen i grå kostymer bugade aktningsfullt utanför bilen när dörren till Pappa stängdes för gott. Sedan blev det tyst, och tomt i hela huset. Kvar fanns bara mamma, jag och vår sorg.

Under hela tiden jag var hos henne kände jag mig stark. Så fort jag var ensam grät jag. Floder.
- Pappa, du som var min vän, min idol, min förebild. Du som aldrig sa ett ont ord, som stöttade mig i allt jag gjorde, trots att det blev fel ibland. Hur skulle jag kunna gå vidare utan dig?

För min mamma var det ännu värre. Tänk dig att ha levt 54 år tillsammans med den du verkligen älskar och plötsligt blir livet ett stort tomrum. Det var i alla fall så hon beskrev sin sorg. "Det känns som om halva livet försvunnit."

Hon hade precis som vanligt gått ur sin säng den där morgonen och gått ut till brevlådan, hämtat tidningen och gått upp till Pappa. Hon lade tidningen ovanpå hans bröst i vanlig ordning och drog upp rullgardinen, när hon kände att någonting inte stod rätt till. Hon ropade till honom, först lågt. Sedan högt, men Pappa var alldeles grå i ansiktet, och svarade ingenting. Då förstod hon.

Elva månader senare dog även Mamma, av sorg. Hon kom aldrig vidare i sitt ensamma liv, utan sa hela tiden att hon bara hoppades att det snart var över. Jag försökte med allt jag kunde för att tända någon slags livsgnista, resor, barnbarn, sällskap, men till slut gick hon ner sig i sin sorg så djupt att jag var tvungen att köra henne till sjukhuset akut. Läkarna konstaterade då att hon bara hade en tredjedels hjärtverksamhet. Hon lades in på hjärtintensiven, jag var där varje dag, men efter en knapp vecka slutade även hennes hjärta att slå. Jag vet att ingen tror mig, men jag tror fortfarande att hon dog av brustet hjärta.

Det sista hon sa till mig var: "Jag vet att Pappa väntar på mig". Hon sade med stort hopp i rösten.

Det är oerhört svårt att beskriva för andra människor vad som egentligen händer när de människor man älskar försvinner, men så mycket är säkert att livet förändras.

Plötsligt finns det ingen att falla tillbaka på, utan allt är upp till dig själv. Du blir vuxen över en natt. Plötsligt får ordet ensamhet en verklig innerbörd. Livet självt känns oerhört skört och enormt värdefullt. Och plötsligt ångrar man allt man aldrig fick sagt till sina kära, utan bara tänkte på - men inte fick ur sig av olika anledningar.

Det är som om allting sätts på sin spets. Men det jag lärde mig och som jag vill dela med mig av är en generande enkel insikt. Du har bara ett liv. Lev det. För min egen del innebar mina föräldrars bortgång att jag slutade planera mitt eget liv, något jag alltid gjort tidigare - utan större framgång. Nu för tiden försöker bara gå upp varje morgon och tänka att: Idag ska jag ha en bra dag.

Jag säger inte att jag lyckas, men jag jobbar åtminstone på det. Och det är väl det livet handlar om, att inte ångra något i slutet. Jag avundas mina föräldrar - de älskade varandra över allting annat. Ett lyckligare slut är svårt att få.

Av Thomas Eriksson 08 aug 2001 11:10