sourze.se

Inte hela världen

En novell om en liten fyraårig flicka med nästan svart hår och gröna ögon.

Mamma gör sig i ordning. Mina ögon följer varje rörelse hon gör: det långa blonda håret som faller som en sky kring hennes bleka ansikte då hon drar igenom det med kammen, den lilla puderdosan med en förgylld ros ingraverad på locket som hon lyfter av då hon doppar vippan i det doftande stoftet och försiktigt duttar den mot kinderna och pannan, ögonskuggans etui med den söta spegeln som hon tittar i för att se de böjda ögonfransarna i profil, den mättade doftet av svart mascara och det lilla klicket då läppstiftet öppnas och stängs. Öppnas och stängs.

Jag öppnar och stänger, bara för att få höra klicket, och för att, om jag håller det nära näsan då jag öppnar, känna doften av det ljust rosa stiftet som gör mammas läppar glansiga och plutande som på en Barbiedocka. Doften av Mamma Ska På Fest. Doften av påskkärring.
Det ringer på dörren.
- Det är Camilla, säger mamma.
- Jag vill inte, säger jag.
- Öppnar du? undrar mamma.
- Nej, säger jag.
- Tramsa dig inte nu, säger mamma.
Mamma droppar parfym på sin handled och stryker den mot den andra handleden och sedan mot halsen. Det doftar Vill Inte Att Mamma Ska Gå På Fest och Måste Gå Och Lägga Dig När Camilla Säger Till. Det doftar Julafton och Gäster. Jag går och öppnar dörren.
- Hejsan! ropar Camilla glatt.
- Hej! säger mamma.
- HEJ, SA JAG, säger Camilla och ler mot mig.

Jag säger ingenting.
- Vad är det med henne?, undrar Camilla och tittar på mamma som står och sätter upp håret i en svinrygg.
- Bry dig inte om det, säger mamma. Hon är bara tjurig.
Gråten stockar sig i halsen på mig. Jag vill inte att mamma ska tycka att jag är tjurig. Jag vill bara var duktig och glad alltid. Tårarna stiger i ögonen. Gud fnyser som en suck i mitt bröst.

Jag är en ond flicka. Jag vill inte att mamma ska gå på fest, jag vill inte att hon ska ha det roligt, jag vill bara att hon ska bry sig om mig hela tiden och inte alls om sig själv. Om mamma dör är det mitt fel, tänker jag. Om mamma dör, dödar Gud henne bara för att straffa mig för min ondska. Jag måste be om förlåtelse för att Gud ska glömma straffet.
- Mamma, säger jag.
- Hm? säger mamma som inte kan prata när hon har hårnålar i munnen.
- Mamma.
- Hm?
- Mamma.
Mamma tar ut hårnålarna ur munnen, en efter en, och sätter dem i håret, undertill de röda spännena som passar till scarfens röda mönster. Camilla säger att de matchar. När hon tagit ut den sista hårnålen ur munnen, tittar hon på mig:
- Vad var det du ville?
- Jag vill inte.
- Vad var det du inte ville då?
- Vill inte.
Mamma vänder sig mot Camilla:
- Lycka till.
- Vadå? undrar Camilla som är upptagen med sin spegelbild.
Det är för att Camilla står där och Lyssnar som jag inte kan säga vad jag vill säga till mamma. Egentligen vet jag inte vad det är jag vill säga, men det är något viktigt, det känner jag inom mig. Inte bara förlåt, utan något annat också, något som ska göra mamma och Gud glada. Men jag vet inte vad det skulle vara.
- Med fröken Vill inte, svarar mamma på Camillas undran nyss.

Camilla skrattar. Jag vill döda Camilla. Hon bara förstör. När mamma gått ska hon ta på mig nattlinnet och säga att jag måste gå och lägga mig, fast klockan bara är Något Tidigt. Sen ringer hon i telefonen och äter upp allt godis som mamma köpt åt oss. När mamma gått ska jag gråta i kudden så den blir alldeles våt. Inte förrän på morgonen, då jag hör mamma komma in genom ytterdörren, kan jag vara lugn och sova.
Jag vill inte.

Mamma tittar på klockan. Snart ska det ringa på dörren igen. Mats ska komma och hämta henne och de ska kyssa varandra i hallen. Mats ska titta på mig. Han tror inte att jag är riktig, han tror bara jag är någonting som mamma har. En sak. Mamma säger att han inte är van vid barn. Ingen annan av deras kompisar har barn. När Mats står i dörren blir mamma konstig och nervös. Om jag säger någonting då, tittar hon på mig som om hon inte visste att jag kunde prata. Då skäms jag, för jag tänker att mamma skäms över mig. En gång skrek jag DUMMA MAMMA, när Mats just kommit innanför dörren. Mamma bara stirrade på mig då och vände sig och gick sin väg, utan att säga Hejdå eller någonting. Jag skämdes då och sedan dess har jag inte velat synas så mycket när Mats är i närheten, för det värsta som finns är att skämmas och när någon annan skäms över en, då är det ännu värre. Då kan man nästan inte andas mer.

Försiktigt ställer jag mig så nära mamma jag kan. Mina fingrar smeker den vita klänningsfållen som slutar vid knävecken och jag tänker att mamma måste krama mig innan Mats kommer.

Mamma går över golvet. Klackarna slår hårt mot parketten. Jag öppnar läppstiftet och lyssnar. Klick. Klock. Som på film.
- Här är telefonnumret om det är något, säger mammas röst från köket.
- Bra, säger Camilla. Man vet ju inte.
- Nej, fast bara i nödfall, säger mamma och det låter som om hon böjt sig ner lite, kanske för att plocka bort en smula från nylonstrumpan.
- Självklart, säger Camilla och jag hör att hon ler. Bara i nödfall.

Jag ser på mina ögon i spegeln. De är så öppna. Det är som om de var en dockas ögon. En blunddockas som öppnas och stängs. Klick, klock. Mitt hår är nästan svart och mamma har samlat ihop luggen med ett ilsket grönt spänne. Det stramar lite i några hårstrån som sträckts för långt.
Mamma hade bråttom då hon satte i klämman.

Jag är en ful flicka med nästan svart hår och gröna ögon. På dagis säger de att jag liknar en zigenare. Mormor säger att min pappa hade svart hår som jag. Jag har bara nästan svart hår, men mormor ser inte det. Din pappa var tattare, säger mormor och ser arg ut i blicken. Tattare är dåliga människor, säger hon. De gör flickor med barn och lämnar dem sedan med framtiden förstörd. Sedan åker de vidare och stjäl och slåss och gör nya flickor med barn.

Din far är son till en vallackare, säger mormor också, och det låter så hemskt när hon säger det. En vallackare är en som Gör Hemska Saker Med Hästar, men mormor vill inte berätta vad. Vallackare, viskar hon bara, och jag ryser. Det låter som något kusligt, något som finns under sängen när man inte kan sova. Det gör ont i mig när jag tänker på att min farfar var en sådan, en som Gör Hemska Saker Med Hästar. Jag undrar vad det är de gör med de där hästarna. Kanske ska jag också göra något med hästar en gång. Kanske är jag också en SÅN.

Det växer ett förlåt i mig. Förlåt, mamma, tänker jag och den fula flickans ögon fylls med tårar. Det sticker i näsan och jag måste hissa upp snoret högt upp för att det inte ska börja rinna. Det låter äckligt när jag hissar snoret och när jag sväljer känner jag dess salta smak i munnen.

Jag vill ropa på mamma, jag vill att hon ska krama mig och säga att hon tycker om mig fast jag är så ful och tjurig, men jag ropar inte. Jag står kvar vid spegeln. Ropet finns bara inut mig.

Jag öppnar och stänger. Klick, klock. Locket kommer på sned då jag rycker till av att dörrklockan ringer och det rosa stiftet bryts och faller ner på parketten. Mamma springer förbi mig och jag står stel och stirrar på den lilla blekrosa klumpen på golvet. Det ringer i mina öron av skräck och skam. Jag HADE SÖNDER mammas läppstift.
Du har haft sönder mammas läppstift din äckliga unge!, skriker en flicka inom mig och hon låter som Katarina på dagis som trycker upp mig mot väggen och väser "Horunge" eller "Zigenarjävel".
- Jag vet, viskar jag.

Mamma kysser Mats med rosa läppstiftsmun och jag vet att hon snart ska vända sig om och titta efter läppstiftet för att fylla i det som gnidits av mot Mats mustasch, jag vet att hon snart ska se det på golvet och veta vad jag gjort.
Jag är vit av skam och jag vågar inte röra mig ur fläcken. Det snurrar i mitt huvud. Kanske ska jag dö nu.
- Förlåt, viskar jag.
- Vad sa du? undrar mamma som vänt sig mot mig och står och knäpper kappan.
- Förlåt, säger jag, lite högre nu.
- För vad, undrar mamma.
- Läppstiftet, säger jag och pekar.
Mamma ler och sätter sig på huk. Hon plockar upp stiftet från golvet och sätter tillbaka det i fodralet.
- Det gör så ibland, för det sitter lite löst. Det är inte ditt fel, det är ett gammalt läppstift.

Jag vågar inte titta på mamma. Vet inte säker om hon menar vad hon säger. Ibland kan hon låta snäll på rösten, fast hon är arg och då kan hon säga snälla saker som egentligen är arga. Om jag tittar på mamma nu ska jag kanske se att hon är arg i alla fall och det vågar jag inte.
- Du...? viskar mamma och tar mig mjukt under hakan för att lyfta upp mitt nedböjda ansikte.
- Förlåt, viskar jag.
- Lilla vän, säger mamma och tar mig i sin famn. Lilla, lilla vän.

Mats står i dörren. Han harklar sig lite och trummar med fingrarna mot dörrkarmen.
- Ja, herregud, säger han. Ett litet läppstift. Det är väl inte hela världen.


Om författaren

Författare:
Anna Kristensson

Om artikeln

Publicerad: 08 aug 2001 09:18

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: