Jag är otroligt vacker!

Jag hörde en gång av min mor: "De som förlöste dig stannade upp en stund, beundrade ditt lilla knytet, och utbrast i kör: Vilket vackert barn!"

Sedan jag var liten har min mor alltid talat om hur vacker jag är. Kom det någon på besök fick jag även höra det av dem. På dagis nöp mig tanterna i kinderna och sa: "Du är så gullig."

Min bror och syster var sura på mig. De var avundsjuka på att jag var den vackra i familjen och fick alla fördelar. Under jularna flockades alla släktingar och tävlade om att kunna ge mig mest och finaste presenter. Mina syskon lade de knappt märke till. Tanken att det var konstigt slog mig aldrig, jag var ju mycket vackrare än dem. Jag kände det naturliga att alltid sitta högst upp på tronen.

Aldrig någonsin fick jag skäll av mamma eller pappa. När jag en gång hade tänt eld på köket, så det fick renoverats, skakade de endast på sina huvuden och sa: "Stackarn, du brände dig väll inte." När min bror eller syster råkade slå ner ett glas mjölk från frukostbordet fick de en hurring från far och utegångsförbud av mor.

Åren gick och vi tre syskon blev tonåringar. Min syster fick platta bröst och brodern en hårig snopp. Det enda jag till en början fick var guldliknade lockar i nacken. Trots att min bror var äldre och vuxnare flockades flickorna runt mig. När jag sedan blev mogen för att välja ut en flicka kunde jag inte bestämma mig för vilken. Trots att jag var vackrast på skolan gick jag igenom den ensam.

Mina betyg visade upp fantastiska resultat trots min ringa begåvning. Lärarna kunde inte med att ge mig dåliga betyg då de tyckte mig vara så vacker. Jag blev gymnasieelev och till slut akademiker. Tyvärr var jag fortfarande ensam då jag gått ut skolan. Jag var ju så vacker att ingen vågade ta i mig. Det hade inte funnits någon flicka som vågat tro att just jag velat ha henne. Det gjorde inget då jag inte kunnat hitta min jämlike av det motsatta könet. Ingen fann jag som var lika vacker som jag.

Till slut var det dags att arbeta för brödfödan. Det tyckte jag inte om. Jag var inte van att gå upp på morgonen och rädd för att detta skulle ta mitt vackra utseende ifrån mig. Mina arbetskamrater blev avundsjuka på mig. Att ha en vacker människa i sin omgivning gjorde att de kände sig fula. Det var det som gjorde att jag slutade på många arbeten efter en kort tid, inte att jag ständigt kom för sent.

Till slut efter tjugo år som en kringflackande arbetstagare har jag slutligen funnit min plats. En vacker höstdag 1999 fick jag äntligen syn på min jämlike. Hon var lika vacker som jag, hon förde sig på samma graciösa sätt. Vi var skapta för varandra. Tyvärr ansåg inte hennes kille det. I ren svartsjuka tog han upp en kniv och stack den i bröstet på mig. Han hade förstått, då han fick se våra blickar mötas, att han skulle förlora sin flicka till en överlägsen rival.

Nu sitter jag i himmelen och blickar ner på de stackars fula människorna på jorden. Jag har alltid sett ut som en ängel och förstår nu att det arbetet alltid varit ämnat för mig. Nu väntar jag på kvinnan jag såg en vacker höstdag, då löven visade sina bästa färger. Jag önskar hennes död. Må den för guds skull inträffa innan hon blir gammal och ful.

Av John Jensen 07 aug 2001 09:18