Samael

Elbetborgen

1

-Ska vi bo här, hos munkarna? frågar Gabriel.
-De är inte munkar, säger pappa, snarare släktingar. De är som oss.
-Som mig? frågar Natanel. I stället för att besvara Natanels fråga, fortsätter pappa med att berätta för Gabriel, som förstår allt redan, men som inte vill förstå. I synnerhet vill Gabriel inte att pappa ska åka ifrån oss. Pappa är journalist och måste i väg på ett viktigt uppdrag, så viktigt och hemligt är det, att han inte kan berätta för oss om det. Det är i alla fall inte krig där, har han lovat.

-Ni ska bo här tills jag kommer för att hämta er, säger pappa. Det kommer att bli så spännande för er, något helt annorlunda än London, där allt är grått och betong. Ni ska få gå i skolan här och vara med om äventyr varje dag. Du måste lova mig att se efter dina små bröder, Samael.
Han ser på mig med en vuxen blick som är ovanlig för honom, en blick som väger som en tyngd över mitt huvud och mina axlar. Det är jag som är Samael. Ibland kallas jag för Sam och Natanael kallas ofta för Nat, men Gabriel är bara Gabriel. Jag är tio år, Natanael är nio och Gabriel har just fyllt sju. Fast jag vet att det är Natanael som pappa är mest orolig för. Han är den som kommer att vara mest ensam. Så kommer det alltid att vara.

De brukar säga att vi ser så änglalika ut, jag och mina bröder. I och för sig har vi änglanamn, men jag tycker inte alls att vi liknar änglar. Möjligen lillebror, Gabriel, som alla tycker om utan att veta varför. Jag vet, eftersom jag känner honom. Han kan få mig att tro att änglar finns, för han har kvar en nyfödds bottenlösa blick. En blick som kan tolkas både som totalt ovetande och fullständigt vis. Fast inte ens han har vingar och precis som mig och Natanael är han allt annat än guldlockig. Hans hår är ljusgrått, litet silverglänsande, som på vissa gamla människor. Ögonen har också silverfärg. Det ser ut som om det snöar i dem. I Nats ögon finns glesa ekrar. I mina ser man tunna linjer som strålar från en svart sol, men i Gabriels finns fallande snöflingor mot ljusa himlar.

Mamma brukade säga att vi är askblonda. Jag antar att det är ett annat ord för gråhåriga. Nu är vi snaggade, mitt hår står rakt upp fastän det är mjukt som fallskärmarna på maskrosbollar. Gabriels snagg har samma färg som en maskrosboll också. Vi är närapå lika skalliga som munkarna och blir väl alldeles vithåriga snart, för solen lyser starkt här. Stubben känns som päls, säger pappa och kallar oss för sina blonda björnungar. Han smeker mitt huvud på ett sådant sätt att det känns som om han lägger över en massa ansvar på mig.

-Ta för er av livet medan jag är borta, Sanaga, tillägger han. Sedan Gabriel föddes brukar pappa säga Sanaga när han pratar om oss alla tre, eller när han ropar på oss. Det tar ju så lång tid att säga Samael, Natanael och Gabriel. Vi använder också det ordet, det låter bra, som en magisk formel.

Ibland säger folk att vi ser ut som tvillingar, jag och Natanael, men det är nog bara för att vi är ungefär lika långa. Nat är till och med lite längre än jag är, fastän han är yngre! Annars är vi inte ett dugg lika. Han är lite mörkare och har lägre ögonbryn. Ögonen är smala, och har samma färg som järn.

Det är något som är konstigt med Natanael. Jag sade det en gång till pappa, jag berättade till och med att jag är rädd för Natanael ibland, fastän det är jag som är storebror. Det finns inget Ljus hos honom, som det gör hos Gabriel, mig och pappa. Pappa blev väldigt allvarlig. Han sade att det kanske är något fel på Natanael, att han är liksom utvecklingsstörd och att jag ska vara väldigt snäll mot honom. Jag måste älska honom ännu mer, för att han inte är som oss andra. Det kommer inte alls naturligt, som jag känner att det borde göra. Jag vet inte hur jag ska förklara. Ingen skulle kunna gissade att Nat är "utvecklingsstörd". Han är både smartare och fysiskt kvickare än många andra barn, men ändå är det något som är galet.

Natanael får inte gå i samma skola som mig och Gabriel, utan ska börja i en skola nere i byn. Där kommer han att få särskild undervisning, förklarade pappa. Han menar vanlig. Den sorts undervisning som dödliga har. Jag har aldrig träffat Natanael i Psykoheten och det skrämmer mig. Gabriel var där innan han kunde prata ens, som en gnista och sedan fick han mer och mer kontroll. Så var det för mig också en gång. Jag var tvungen att lova pappa att jag ska ta hand om Natanael och det man lovar, det måste man hålla. Om det inte finns något annat sätt, får jag lov att lära mig att älska honom. Jag är mycket envis, det sade alltid mamma, så om jag bestämmer mig för att älska honom, kommer jag också att göra det.

Det är vår första dag här. Pappa har pratat om det i flera veckor, men det känns underligt i alla fall. Vi kan träffas i pappas Psykohet, förstås. Det är inte samma sak som att vara med honom i tillvaron varje dag, men det är bättre än om vi inte skulle få träffa honom alls. Fast Natanael kan ju inte vara med, förstås. Pappa säger att Natanael riskerar att bli väldigt ensam bland oss. Inte kan han prata med mamma heller. Hon är död. Än så länge är hon i Ejvaron, fast inte länge till har hon sagt. Jag vet inte hur hon dog. Hon ville inte berätta för mig. Pappa vet, tror jag, men han säger ingenting, han ser bara sammanbiten ut och pratar om annat hela tiden. Jag är inte rädd, för det får jag inte vara. Gabriel och Nat kan vara rädda eftersom de är yngre, men jag ska se efter dem och då måste jag vara modig. Nej, jag är inte rädd, men mammas död får mig att undra om det är det farligt att höra till familjen. Eftersom vanliga människor inte vet om att vad vi är och inte ska veta det heller, har vi ett särskilt namn för oss. Vi kallar oss för Odödliga.

Människorna som bor i fästningen här uppe i bergen ser ut ungefär som munkar, precis som Gabriel sade. Nästan alla har rakade huvuden, till och med en del av kvinnorna. Några har sparat en tofs mitt uppe på huvudet, ungefär som samurajer. De rakade munkarna säger att de skalar av allt hår för att det är så varmt här. Tunikorna de bär har samma färger som Elbetborgen, eld, och röd jord. Pappa överlämnar oss till en av dem och sedan försvinner han hastigt efter att ha mumlat att vi kommer att få det så bra här, till och med underbart. Även om det är så, skulle jag hellre vilja vara där han är, om det så vore krig och hemskt.

Jag hör ljudet av helikoptern som tog oss hit. Den låter som smatterbanden vi smällde under nyårsnatten för evigheter sedan, som kulsprutor på nyheterna. Nat och Gabriel står och tittar mot himlen när den åker iväg. Jag tittar inte men föreställer mig att den blir mindre och mindre tills den ser ut som en insekt innan den försvinner. Det blir tyst.

Jag ser på munken som ska ta hand om oss. Först trodde jag att det var en ung man, men det är en kvinna med slanka höfter. Hon heter Lima och har sparat en svart, hårt flätad piska mitt på huvudet, resten är renrakat. Den där hårpiskan får henne att se sträng ut, men det hjälper lite när hon ler och det gör hon nästan hela tiden. Till och med när inget alls är roligt ler hon, som om hon ser något kul i tillvaron som jag alldeles har missat. Det kanske hon gör också. Hennes hud är som ljus jord, ögonen liknar bärnstenar i de lite sneda öppningarna. Nu ser jag att hon är äldre än jag först trodde, inte lika gammal som mormor, men äldre än mamma.

Lima säger att det är meningen att hon ska ansvara för Sanaga under vår tid här. Pappa har tydligen avslöjat vårt namn för henne. Jag tycker inte om det, för jag trodde att det var hemligt. Hon tar i alla fall inte på oss. Jag avskyr när vuxna tar på oss som om vi vore katter eller hundar. Lima har åtminstone Ljus. På sätt och vis känns det som om hon står mig närmare än Natanael, bara för att hon har Ljus. Ljus är som själsligt släktskap.

Lima visar oss runt i Elbetborgen. Det är svårt att tro att den uppfördes för mer än tusen och tusen år sedan som hon säger. De Odödliga som har bott här har byggt till den undan för undan. Borgen är åttakantig, men när man iakttar den från ett visst avstånd, ser den ut att vara alldeles oregelbunden och omöjlig att inta. Ännu längre ifrån smälter den ihop med landskapet, de vassa klipporna och det sandblandade stoftet som får mig att tänka på torkat blod. Mot ryggsidan är borgen naturligt skyddad av ett svindlande berg som försvinner bland molnen, men den främre delen av området är inhägnat av en palissad med tankeväckande, spetsade pålar. Topparna är mörkare, nästan som om de vore brända. Jag undrar vad för slags fiender man väntat sig - eller fortfarande väntar?

På palissaden sitter stora fåglar och kurar. Jag har aldrig sett så stora rovfåglar förut, bara någon enstaka hök. Hökar trivs i London, eftersom det finns så många duvor där. Fåglarna som sitter på rad längs palissaden måste vara örnar eller gamar. De har uppdragna skuldror och böjda nackar. Jo, det är nog gamar som sitter där och väger från fot till fot. Väntar de på att någon ska dö? Jag har hamnat en bra bit bakom de andra och märker att de har stannat. När jag springer för att komma ikapp dem, känns det som om någon jagar mig.

Första kapitlet i en bok jag har skrivit

Av Jorun Modén 03 aug 2001 10:20