Inget jävla lösnummer

Antingen är det en lam ursäkt för att få fara runt och pollinera andra, eller också ett sätt att göra slut sakta men säkert, så att det inte märks så mycket. Han säger att han inte klarar av ett avståndsförhållande. Så värst långt kan man inte påstå att det är mellan Umeå och Östersund, så den distansen sitter nog mestadels i hjärnbalken.

-Lustigt att du nämnde det här just nu, sa jag i telefonen när han ringde, jag tänkte precis berätta för dig att jag ska resa till Guatemala om ett halvår. Då blir det verkligen långt emellan.
-Guatemala? Du har pratat om det så länge, men det blir ju aldrig av. Förresten har din syster varit borta i tio år och antagligen är hon död.
-Elva. Det kan väl hända, men jag ska i alla fall hitta henne.
-Luna, varifrån ska du få pengar till det?
-Jag flyttar till Stockholm om ett par veckor. Har fått jobb på ett av de där konsultföretagen. Så om du inte klarar av avstånd är det kanske lika bra att vi klarar av det här med en gång.
-Men det verkar som om du inte har förstått, sa Marcus. Jag behöver bara vara ifred och ­­­­tänka lite, kanske är det en sådan där trettioårskris.
-Det låter otrevligt. Jag hoppas att det inte smittar. Du, nu måste jag gå. Ha det bra så länge.

Visst var det sant att jag länge hade planerat att resa till Guatemala och försöka få besked om vad som egentligen hade hänt min syster. Kanske inte just nu, men nu var jag plötsligt besynnerligt motiverad. Min halvsyster Solveig stack hemifrån när hon inte var mer än sjutton. Själv var jag tolv och dyrkade henne som om hon var en gudinna. Det fanns ingen som var snyggare, smartare och häftigare än hon. Hon hade ett hjärformat ansikte, nästan trekantigt, liten men fyllig mun och glittrande, guldbruna ögon som var avsmalnade som hos en räv. Ett lustigt drag var att hon hade en skrattgrop i vänster kind men inte den andra. Den hade en förödande effekt på killar och när jag en dag anförtrodde henne att jag skulle kunna döda för att få en sådan sa hon att det behövde jag inte göra. "Du ska suga in ena kinden så här," sa hon och demonstrerade. "Det är vad jag gjorde. Varje dag när jag gick på toa, hur länge som helst." Så jag satte igång med den märkliga övningen. Efter två år började det bli resultat och nu har jag en lika djup skrattgrop som hon hade.

Konstigt nog skämdes hon inte för mig som de flesta storasystrar skulle ha gjort. Det hände till och med att jag fick vara med i bakgrunden när hon var med sina kompisar och pojkvänner. Om de frågade var jag gjorde med dem kunde hon säga "Min syster är helt okej, det är lugnt." Jag blev alldeles varm varje gång hon sa att jag var okej, för jag visste att det betydde att jag var cool. Ibland brukade hon släppa in mig på sitt rum sent på kvällen och så satt vi och kollade på barnförbjudna filmer på hennes lilla TV på låg volym. Dagen efter kunde jag knappt släpa mig till frukostbordet, men det kunde jag inte låta märkas. Det var det värt.

Solveig drog aldrig jämt med sin styvfar det vill säga min pappa och därigenom fick hon svårt för att komma överens med mamma också. Han tyckte att hon var egensinnig och respeklös, hon kallade honom för gubbäckel och sa att han skulle ge fan i att spana in henne i duschen. Båda delarna var sanna, men mamma och pappa sa att hon inbillade sig saker och försökte få henne att be om ursäkt, vilket så vitt jag vet aldrig inträffade. Skällsorden brukade hagla mellan dem hemma och jag begravde ansiktet i kudden och låtsades att jag inte hörde fastän det var omöjligt. Pappa försökte tämja henne, trots att det var som att försöka sätta koppel på vinden. Deras ordstrider brukade sluta med att hon stack iväg ut, satte sig på sin moped och drog iväg, medan pappa skrek "Du skulle bara våga!". Och det vågade hon. Jag brukade höra smattret från hennes moped där jag satt på mitt rum och visste att hon satte iväg med det glödande håret som en rävsvans efter henne.

En vacker dag kom hon inte tillbaka. Först begav hon sig till Stockholm, där hon jobbade som en slav i hemtjänsten på dagarna och festade på nätterna. Till att börja med bodde hon hos en kille hon hade träffat, sedan vet jag inte var hon tog vägen. Det hände att hon ringde, men om någon annan än jag svarade la hon på luren på en gång. Nästan alla vuxna jag kände brukade fråga mig hur det gick i skolan, men Solveig ville veta vad jag tänkte på och vad jag tyckte om olika saker. Än idag händer det ofta att jag hör hennes röst i olika situationer, för jag vet ungefär vad hon skulle säga. Ibland när Solveig sa något särskilt kul eller klokt, skrev jag ned det i min dagbok.
"Evigt liv? Ja, det har jag redan haft. Det var när jag var liten."
"Oroa dig inte över vad andra tycker och tänker om dig. De är antagligen redan fullt upptagna med att oroa sig över vad andra tycker och tänker om dem själva."

Jag tror att det var både saker som hon själv hade hittat på och som hon hade läst. Solveig läste mycket och hade bra betyg i svenska, engelska och idrott. I alla andra ämnen gick det mer eller mindre dåligt, enligt lärare och föräldrar för att hon inte la ned tillräckligt med ansträngning. Själv var jag ganska pluggig tills jag började på gymnasiets mediaprogram och blev skoltrött. Då förstod jag hur det hade varit för Solveig, men jag härdade ut halva vägen i alla fall, så jag fick ett slutbetyg som dög för att läsa vidare.

Alla hennes kompisar här i Östersund trodde att hon snart skulle komma tillbaka, men det gjorde hon aldrig. De fortsatte att säga hej till mig när vi möttes på stan, men vi umgicks förstås inte längre. Mina föräldrar blev väldigt oroliga för Solveig, de trodde väl att hon sysslade med sex och droger. Det är klart att hon hade sex, hur det var med droger hade jag ingen aning om, även om hon vid något tillfälle hade sagt att hon gärna ville prova att röka gräs. Det gick så långt att mamma bestämde sig för att fara efter Solveig för att hämta henne och köpte tågbiljett och allt. Naturligtvis berättade jag det för min syster sista gången hon ringde, varvid hon förkunnade att hon hoppades att mamma skulle få trevligt i Stockholm, för hon tänkte dra till Guatemala, eftersom hon alltid hade varit fascinerad av Mayakulturen. "Sköt om dig nu, Luna", sa hon. "Glöm inte bort mig." Då förstod jag inte att det var sista gången vi pratade, men i efterhand undrar jag om hon visste? I vilket fall som helst sa jag inget om samtalet till mamma, förrän hon kom tillbaka ensam från Stockholm. Jag tror inte att mamma någonsin har varit så nära att slå mig som då.

Så vad skulle Solveig ha sagt om Marcus? "Jaja, låt honom vela nu, men bli inte velig själv," trodde jag. Vilket var vad jag själv hade kommit fram till, trots att jag fortfarande var kär i honom. Tårar vällde upp ur ögonen vid denna beklagliga insikt, men jag tyckte att jag borde vara förbannad snarare än ledsen, så jag morrade till mellan tänderna och låtsades att jag var ett rovdjur. Ibland gör jag lite konstiga saker när jag är ensam. Eller snarare naturliga saker, men de passar illa in i vad omgivningen förväntar sig av en tjej på tjugotre år.

Jag brukar alltid bli effektiv när jag är på dåligt humör. Lika bra att använda sin destruktiva energi till något konstruktivt. Den eftermiddagen möblerade jag om, diskade och rev sönder alla bilder jag hade på Marcus samtidigt som jag berömde mig själv för att jag hade varit så förutseende och inte gjort några fotoalbum det senaste året. Lika länge hade det varit han och jag. Eftersom jag inte hade lust att gå och handla med ögon som ett albinomarsvin, åt jag två hårdbrödmackor med ketchup till middag.

När det började skymma på kvällen tänkte jag på att det hade blivit höst, att jag hade njutit av långa dagar hela sommaren och inte lagt märke till det förrän de var slut. Riktigt så illa var det väl inte, men jag har alltid haft en cynisk ådra, dessutom var det en tanke som på något sätt passade ihop med Marcus beslut. Förresten hade han velat fram och tillbaka i flera månader och trodde väl vid det här laget att jag hade ett outtömligt tålamod. Men nu var det över och fastän han kanske inte trodde det än, skulle jag aldrig ta honom tillbaka. Det skulle vara som att frivilligt utsätta mig för någon som hugger mig upprepade gånger och sedan tycker att jag ska krama om honom fastän han står där med den blodiga kniven bakom ryggen.

Jag lade mig på sängen med två blöta tepåsar över ögonlocken och telefonen i handen. I rask följd ringde jag till chefen, arbetsförmedlingen och morbror Jan. På mindre än tio minuter hade jag sagt upp mig från en tjänst på turistbyrån, fått veta att arbetsförmedlingen har telefontider då jag vanligen sover och ordnat så att jag hade någonstans att slagga i Stockholm i en vecka eller två. Slog fel nummer däremellan, men det krävs en god portion koordination för att ringa med tepåsar i ögonhålorna.

Däremot ringde jag inte Julia, min bästa väninna. Hon skulle ha frågat om jag var förkyld och jag skulle ha hulkat och gråtit, vilket jag inte ville. Det är så jobbigt när kontaktlinserna rinner ur. I stället skickade jag ett mail till henne, berättade om mina planer och varför jag inte hade hört av mig på ett tag. Redan nästa dag svarade hon att hon givetvis förstod och undrade om inte en bostadslös kompis på universitet kunde få hyra min etta medan jag var borta. Den detaljen hade jag inte tänkt på ännu och jag tyckte det var en utmärkt idé. På så sätt skulle jag slippa både kronofogden och att grubbla över hur man enklast packar en sällsynt fin kaktussamling.
Första kapitlet i en bok jag har börjat på

Av Jorun Modén 03 aug 2001 10:29