Och allt föll på plats

Jag har aldrig förstått poesi.
På ett eller annat sätt lyckas den passera mig.
Jag ser orden, men inte sammanhanget.
Självklart gav jag upp hoppet för flera år sedan.

Nu står jag i ett tält.
Jag väntar på Doktor Kosmos. Det var länge sedan jag hörde dem. Jag känner ett sting av förväntan. Men så kommer någon annan.
Bob.
Han säger han är poet. Och att han ska läsa några ord. Som ett slags förband.
Nej, tänker jag, varför ska han det? Bort.
Som tur är stannar han kvar.

Han böjer sig ner.
Jag tror han tar satts. För plötsligt exploderar han framför microfonen. Och jag, där i chocken, får ståpäls över hela min hud.

...Och och och, stammar Bob upphetsat, konstapeln som ringer till jobbet och säger att jag inte kan komma idag.
Är du sjuk? grymtar Bob.
Nej, gnyr Bob, jag har blivit frisk. Men jag kommer tillbaka om jag blir sämre.
Och och och, fortsätter Bob, tjänstemannen som ringer och säger att han inte kan komma för att solen lyser.
Va! utbrister Bob argt, är du dum i huvudet! Tror du att du bara kan jobba när det regnar!
Nej, det är just det, funderar Bob, jag gillar regnet ännu bättre...

Snart är han klar.
Jag jublar av glädje.
Jag vill ha mer mer mer. Det finns inga gränser. Där på botten flammar förståelsen. Jag ser vad poesin gömmer i sina gömmor.

...Och, avslutar Bob, det enda som återstår är, vadå?
Han försvinner ut i publiken.
Någon viskar något.
Bob kommer tillbaka.
Han ler och skriker att det enda som återstår är LIVET! Och Doktor Kosmos! Tack och hej.

Senare testade jag att läsa själv.
Det är där skon klämmer.
Poeten ska läsa sig själv.
Mer Bob.
Vart är Bob?

Av Mikael Emtinger 21 jun 2001 09:54