Sätt på teven, det är krig!

Sätt på teven, det är krig!

Krigsrapporteringen i TV är ofta subjektiv och i värsta fall handlar det om rena propagandan. Idag kan vi från våra vardagsrum följa direktsända krig. Men vad är det vi ser - egentligen? Och hur påverkas vi av det vi ser?

CNN fick sitt internationella genombrott 1991 med sina livesändningar från Gulfkriget. De dagliga sändningarna inleddes med en vinjett som snabbt blev välkänd i hela världen. För första gången kunde tittarna, liggande på sina soffor, följa det spännande dramat. Ett välregisserat drama med såpakänsla.

Soffpubliken serverades bilder på startande och landande flygplan, ofta i snyggt gryningsljus, avfyrningar av missiler och bombexplosioner på marken. Bilder filmade från cockpiten gav en känsla att tittaren själv satt i planet. Som ett krigsspel på hemdatorn.

Allt fler litar till TV-nyheterna för att få en trovärdig och aktuell bild av vad som sker i världen. I dag har vi tillgång till fler TV-kanaler än någonsin. Det innebär ökad konkurrens och en hård strid om publiksiffrorna. Då gäller det att locka till sig publikens intresse och få deras uppmärksamhet. Det blir allt mer vanligt att nyheterna innehåller mer våld, humor och emotionella inslag och färre kommentarer. Ökat tempo och fler ögonkittlingar med panoreringar, zoomningar och täta klipp.

"Nyheter är också underhållning", sa den förra CNN-chefen Ted Turner i en intervju. Ingenting kunde vara mer sant. Om man ser till hur TV-nyheterna framställs. Presentationen av "Gulfsåpan" och senare även "Kosovosåpan" hade i stort sett samma dramaturgiska ingredienser.

I Gulfkriget spändes det muskler och det skröts om det nya krigsmaskineriet som skulle störta den store djävulen Saddam. I bombningarna av Serbien kablades bilder ut på gråtande barn och åldringar sittande vid vägkanten i Kosovo. Budskapet gick inte att ta miste på: Den allsmäktige Nato jagar bovar och räddar de oskyldiga.

Medias rapporteringar skedde helt och hållet på de allierades villkor. Saddam var farlig och skulle elimineras, likaså kommunisten Milosevic. De kirurgiska och smarta bomberna skulle inte skada några civila. Att ett par miljoner civila omkom under attacken och efteråt, det fick vi inte veta förrän långt senare. Det serbiska folkets lidande hade inte heller något större nyhetsvärde. "Krigets första offer är sanningen" hade slagit genom som begrepp.

I televisionens nyhetsrapportering har en mer berättande stil som är anpassad till bilderna växt fram. Det ökade nyhetsflödet har också lett till fler och kortare inslag. TV-nyhetsberättandet har idag stora likheter med sensationspressen. I de flesta fall inryms endast den mer spektakulära händelseinformationen, vilka framhävs av våldsamma och dramatiska bilder. Vad beträffar krigsrapportering blandas inte sällan dramatiskt bildmaterial med grafiska symboler, kartor och tabeller. Även här kan paralleller dras till sensationspressen.

Människan uppfattar i första hand nyhetsinslag som knyter an till mänskligt vardagsliv. Händelsekunskap och svar på frågorna "vem" och "var" är det man minns. Däremot är det få som har kunskap om varför händelsen inträffat och vilka följder den fått. Det är med andra ord få som har kunskap om bakgrund och sammanhang.

I nyhetsinslag från krig berörs människan av starka bilder på lidande människor. Den bild som media gav om kriget i det forna Jugoslavien blev för många den enda "sanningen". Genom starkt vinklade och överdramatiserade bilder hade Nato via medierna lurat till sig de flesta anhängare . Det var synd om Kosovoalbanerna och Milosevic var en hjärtlös skojare som till varje pris skulle stoppas.

Underhållande krigsnyheter, i den bemärkelsen att berättelsen är hårt vinklad och att man med starka bilder och snabba klipp dramatiserar nyheten, får oerhört negativa konsekvenser. Tittarna förblir inte bara ovetande om bakgrund och sammanhang, de blir även manipulerade. De uppmanas att ta parti med den sidan som i media framställs som "den rätta". I Kosovokonflikten var Natos propaganda skickligt presenterad. Starka bilder på lidande barn varvades med hjältebilder på Natosoldater och deras hi-tech-vapen. De flesta tycker att det Nato gjorde var rätt. Men samtidigt säger de att de inte var så insatta i konflikten.

Det är oerhört svårt att objektivt skildra ett pågående krig. Medierna i de krigsdrabbade länderna är ofta hårt kontrollerade och styrda. Journalister från andra länder har svårt att ta sig in i krigsområden. Resultatet blir då att det bara är några få journalister som med egna ögon ser vad som händer. De övriga refererar, analyserar och kommenterar dessa andrahandsuppgifter. Informationen blir knapp och likriktad.

Jag anser att man, i brist på objektiv rapportering och på möjligheterna att låta båda parter tala, skulle tona ner de dramatiska bilderna. "Sänka volymen" på de som skriker högst, alltså de med de största ekonomiska och militära resurserna. I stället skulle tittaren erbjudas mer bakgrundskunskap och därefter själv ta ställning i frågan. Men i dagens informationssamhälle är tiden knapp och måste utnyttjas väl. Och allt handlar i grund och botten om ekonomi. Alla vill tjäna pengar. Men vi får inte ha ett mediakrig på sanningens och lidande människors bekostnad, med syftet att locka TV- publiken. Det kan skapa både ilska och hat. Och i slutändan vet vi inte vad eller vem det är vi hatar, där vi slappzappar i TV-soffan.

Av Anne Haavisto 05 jun 2001 15:40