Från en smart kvinna

Herregud, dont tell me. Jag har ju givit verklighets-flykten ett ansikte. Det är inte för inte jag i många år köpt och prenumererat på VeckoRevyn, Solo, Damernas Värld, Elle och Cosmopolitan. Under min svåraste missbruksperiod köpte jag även brittiska och amerikanska Vouge, Elle, Marie-Claire och Cosmo.

Jag älskar alla verkligetsfrånvända serier och såpoperor. Det är balsam för själen att varje vecka få tillbringa en timme med Carrie och de andra i Sex and the City. Se dem glida runt mellan sina välbetalda, glamorösa jobb och luftiga, luxuösa våningar. Det är underbart med människor vars största problem är om de ska köpa två eller tre par Manolo Blahnik-skor denna veckan.

Så, jag vet vad jag pratar om. Jag hade gått under utan mina tidningar och tv-program, och dessutom dragit med mig ett antal oskyldiga i fallet eftersom jag hade blivit fullständigt odräglig och inte gått att ha i möblerade rum.

Verklighetsflykt är ett måste, så långt är vi överens, Karl Andersson och jag. Men sen blir det lite värre. Han menar att vi inte ska lägga skulden på modebranschen och modemagasinen när vi känner oss fula och feta efter att ha tittat i tidningar som innehåller reportage och annonser med retuscherade fotomodeller. "För debranschen/tidningarna är bara en spegel av vad kvinnorna själva vill ha."

Det är ju nåt man kan diskutera i evinnerlighet. Den eviga frågan: Vad kom först, hönan eller ägget? Tillgången eller efterfrågan? Jag vet inte. Jag vet bara att det pågår en form av hjärntvätt i media idag och har gjort ett bra tag vad gäller synen på unga kvinnor. Jag är trettiofyra och även om jag VET att Claudia, Cindy och alla de andra är ändrade och omgjorda på bilderna så lagras ändå bilden av den perfekta kroppen och det vackra ansiktet, nånstans i hjärnan som nån slags sanning. Och om jag, vid min höga ålder, har problem med detta, hur ska då unga kvinnor, tonåringar, klara av att skilja på fiktion och verklighet?

Karl Andersson drar parallellen att vi till exempel kan lyssna till en professionell pianist utan att få ångest över att vi inte kan spela piano men vi klarar inte av att se en modell utan att må dåligt för att vi inte ser ut som hon. En liknelse som haltar betänkligt, tycker jag. Sitter du hemma och klinkar fram låtar till husbehov eller skriver poesi för byrålådan så är det ingen som har några krav på dig att du ska vara, eller ens bli, konsertpianist eller Nobelpris-tagare.

Däremot finns det ett krav idag att man iallafall ska försöka se ut som en fotomodell och såpaskådis. Om kravet kommer från oss själva, männen, andra kvinnor eller samhället i stort, är jag inte säker på. Men kravet på skönhet finns där. I bästa fall lite subtilt och outtalat och i värsta fall som hos HM där det säljs tajta kvinnokläder till barn som inte fyllt tvåsiffrigt.

Det är ett faktum att du blir bättre och trevligare bemött om du är smal än om du är kraftig. Det är politiskt inkorrekt att vara tjock. "Jamen, nu får hon ju skärpa sig. Bryr hon sig inte om hur hon ser ut?".

Det mest provocerande du kan göra idag är att säga att du är nöjd. Nöjd med hur du ser ut, nöjd med ditt jobb och din familj.

Så tyvärr, jag kan inte se hur man bara skulle kunna njuta av alla annonser med anorektiska mannekänger och retuscherade fotomodeller, på samma sätt som man t ex njuter av ett vackert konstverk. När jag ser en vacker tavla känner jag mig berikad, när jag ser smala kvinnor visa vackra kläder känner jag mig oftast bara tom.

Och jag är ändå smart.

Av Kajsa Kallio 23 maj 2001 09:23