Röntgenassistenten från helvetet

Med blixtens hastighet gör både jag och min mage jag är gravid i nionde månaden en helomvändning och är nu med älglika kliv på väg för att rädda dottern från att bli ännu en siffra i trafikoffer-statistiken. Eftersom jag har en kula som skulle få den tyngsta sumobrottare att backa är det för tillfället bara en lång, svart kjol med bred resår som passar mig. Denna, samt högklackade stövlar är ingen lyckad kombination om man vill sätta hastighetsrekord på fem meter fritt.

Precis innan jag når fram till henne, snubblar jag på kjolen. Utan att tänka skyddar jag givetvis min mage, vilket gör att jag viker mitt högra ben på ett sätt som skulle gjort Uri Geller grön av avund. Jag skriker rätt ut, vilket i sin tur gör att min dotter stannar upp för att se vad jag håller på med. Hon böjer sig ner och tittar oförstående på mig där jag ligger i en enda röra och kvider. På nåt obegripligt vis lyckas jag sen veckla ut min lekamen igen, sätta mitt barn i vagnen och sakta men säkert bege mig hemåt.

Väl hemma, efter ett kort gästspel på vårdcentralen där jag får veta att foten "nog inte bruten men det är bäst att du åker in och röntgar den", så lämpar jag över dottern till hennes far och faller ihop i en hög på soffan. Jag måste ha slumrat till, för när jag ska resa mig upp så har jag helt glömt incidenten och svänger glatt benen över soffkanten och ställer mig upp. Smärtan som genomströmmar min kropp är väl närmast att jämföra med det jag har framför mig, nämligen att föda fram ett barn. Det gör så förtvivlat ont att det svartnar för ögonen och jag rasar tillbaka i soffan. Väl där tittar jag uppgivet ner på mina ben. Där höger fot brukar sitta finns istället en vattenmelon med spenar. Dags att åka till sjukhuset.

Jag öppnar dörren till röntgenavdelningen och går fram till luckan där det står "Anmäl er här". Glasrutan är stängd och innanför sitter en kvinna i femtioårsåldern. Hon är strängt upptagen med ett svårt beslut: Ska en journal tillhörande en von Schantz arkiveras under V eller S. Jag ser att hon tänker så det knakar. Efter en halv evighet ler hon nöjt för sig själv och lägger ner mappen under V. Trots detta fantastiska genombrott ägnar hon mig inte en blick. Jag pillar på några broschyrer som står i ett ställ framför mig, lyckas välta ner alla på golvet och när jag böjer mig ner för att plocka upp dem drar jag ner en kruka med plastblommor. Detta föranleder givetvis en viss tumult men kvinnan innanför glaset är helt oberörd. Jag väntar. Efter två och en halv timme öppnas glasrutan. Kvinnan tittar på mig.

- Du är gravid, säger hon torrt.

- Åh herregud, tror du det, säger jag förskräckt, samtidigt som jag tittar ner på magen. Läkaren jag träffade i förra veckan sa att det bara var gaser. Jag ler förbindligt. Hon rör inte en min.

- Ska du verkligen röntgas när du är gravid. Hon skakar på huvudet. När är det dags? Hon tittar inte på mig utan skriver nåt i sina papper.

- Tja, säger jag samtidigt som jag med en övertydlig rörelse håller upp armen och tittar på klockan, inte riktigt än. Men om sisådär fyra-fem timmar. Jag tycker själv att jag är otroligt rolig men får ingen som helst respons.

- Namn och personnummer?

Kvinnan knappar in det jag säger och ger mig sen en nummerlapp och pekar på stolarna snett bakom mig. Varsågod och sitt, tack så mycket. Fortfarande utan att se på mig stänger hon glasrutan, som glider igen utan ett ljud.

Jag haltar bort till en stol, rycker åt mig en Allers från -78 och sätter mig ner. Efter att ha tillgodogjort mig virkbeskrivningar och kakrecept så jag lägger bort den och sitter bara och stirrar tomt framför mig. Det är fredag eftermiddag och det känns som om jag befinner mig i the twilightzone. Det finns inte en människa inom synhåll. Korridoren framför mig ligger helt öde. Inga vita rockar som fladdrar, inga provrör som åker i golvet, inga sängar på hjul som framförs med olovlig hastighet. Ingenting. Jag tittar bort mot Anmäl dig här, men inte ens hon finns kvar. Jag är ensam.

Jag rycker till när det plötsligt står nån bredvid mig. En ung tjej med en alldeles för stor, vit rock, håret i en slarvig hästsvans och opropotionerligt stora glasögon. Hon ler vänligt mot mig och öppnar munnen för att säga nåt när hennes blick fastnar på min mage. Omedelbart suddas leendet ut för att aldrig mer återvända.

- Du ska ha barn, säger hon tyst.

- Ja, säger jag. minsann. Det verkar inte bättre. Jag börjar på fullt allvar undra om jag är den första gravida kvinnan som någonsin satt sin fot på denna avdelning.

-Men, men...stammar hon, vad gör du då här? När är det dags? Är du säker på att du ska röntgas? Hon flackar med blicken och rättar till sina glasögon. Hon förväntar sig tydligen inte att jag ska svara, för hon pekar med hela handen på en dörr där det står röntgen, samtidigt som hon går före mig med en hastighet som får hennes stora rock att se ut som en spinnaker.

För mig tar samma sträcka betydligt längre tid och när jag väl kommer in i röntgenrummet är hon borta. Jag suckar och sätter mig tungt på britsen som står mitt på golvet. Jag ser mig omkring. Det ser ut som i vilket sjukhusrum som helst, rostfritt och kliniskt. Jag har precis kommit fram till att jag nog kan lägga mig ner och vila lite när han kommer in. Röntgenassistenten från helvetet. Fast det vet jag ju inte då, så jag ler vänligt mot honom.

Han, som är en konstigt blandning av den Galne Professorn och Groucho Marx, besvarar inte mitt leende utan säger bara: - Klä av dig. Jag har på tungan att säga att "nähä du, det gör jag aldrig förrän efter minst två drinkar", men det verkar inte riktigt läge så jag struntar i det och vaggar in bakom skynket som hänger i ena hörnet av rummet.

När jag kommer ut igen, iklädd endast en städrock som är öppen i ryggen, tittar han på mig för första gången och jag tror att han ska svimma.

- Men herregud människa, du är ju gravid, skriker han i falsett. Vad gör du här? När är det dags? Från att varit relativt lugn har han vevat upp sig till lätt hysteri på två sekunder. Han har gått ut stenhårt och nu ökar han.

- VET du vad som kan hända med ett barn som blir utsatt för strålning? Vet du det va? VA!?

Det känns som om jag har en utomkroppslig upplevelse. Jag är mållös och helt perplex. Are you talking to me? Jag vänder mig om för att se om det finns nån bakom mig. Nån hemsk människa som tänker åka på tältsemester till Tjernobyl med sitt nyfödda barn. Nä, ingen där. Det är mig han pratar med. Jag landar i min otympliga kropp igen, samlar ihop mig och tittar generat ner i golvet samtidigt som jag med darrande röst mumlar:

- Men jag måste röntga foten, för om den är bruten så måste jag ju opereras och jag ska ju snart föda och....

Jag tittar upp bara för att se att han är borta. Försvunnen.

Det känns som om jag är skurken i en av de otaliga polisserier jag ser varje vecka. Den onde som tas in till förhör och manglas av snutarna. När de inte tycker att de kommer nån vart går de alltid ut ur förhörsrummet för att konferera, bestämma vem som ska vara the good cop och vem som ska vara the bad one. Och när den galne kommer tillbaka in i rummet med spinnakersköterskan i släptåg, så vet jag att det är så. Jag ser i hans ögon att han inte kommer att ge sig. Jag är rädd.

Han har tydligen bestämt sig för att lägga om taktik helt och hållet, för nu ler han med hela ansiktet, ett leende som aldrig når hans ögon, men som ändå är ganska övertygande.

- Ja förlåt mig för att jag tog i så, säger han ursäktande. Jag blev bara så förvånad, det stod inget i dina papper om att du var gravid. Han blänger på spinnakern som hukar bakom en stor lampa. Men det här ser inte så illa ut. Han tar upp mitt vänsterben. Detta kan inte vara brutet, säger han tvärsäkert samtidigt som han vänder och vrider på foten. Så skönt, då behöver varken du eller ditt lilla barn utsättas för onödigt lidande.

Han släpper mitt friska ben och sätter sig ner bredvid mig och ser ut som om han precis benådat mig från elektriska stolen. Jag tar i för allt vad jag är värd och lägger upp min vattenmelon till högerfot på britsen. Han blir alldeles blek och tittar med avsmak på den, till oigenkännlighet uppsvällda, foten. Jag ser hur han sväljer och riktigt får lägga band på sig för att inte säga nåt som han kan bli prickad för.

- Åh, jag förstår, på det viset. Hans vinnande leende är som bortblåst och han tar ett djupt andetag, spänner ögonen i mig och säger sen:
- Men du, det är faktiskt vetenskapligt bevisat att barn kan få men för livet om de utsätts för strålning. Jag kan fixa kryckor och lite smärtstillande till dig så tror jag att foten är ok inom sex till åtta veckor. Han ser hoppfullt på mig.

Jag känner att jag är färdig att krackelera, så jag uppbådar mina sista krafter och säger sen så övertygande jag kan:

- Jag ska röntga min fot. Är den bruten så måste jag veta det. Jag ska ha barn inom en vecka och jag tror att foster är känsligast för strålning och andra farligheter under de första månaderna. Ge mig två, eller varför inte tre, av de där blyförklädena att lägga över magen så är jag beredd att ta risken.

Redan innan jag pratat färdigt har han snörpt på munnen och ännu en gång gått ut i det angränsande rummet. När han kommer tillbaka har han med sig två förkläden samt en bunt broschyrer "Strålning - risker och biverkningar" och ett antal fotografier, på vad jag tror är barn med olika grader av skador. Han slänger ner broschyrerna och bilderna på bordet bredvid mig och börjar sen göra iordning röntgenapparaten.

Min fot blir avfotograferad och jag får så småningom veta att den inte är bruten. Jag får åka hem. Bara för att sexton timmar senare vara tillbaka på det sjukhus där jag svor att aldrig mer sätta min fot. Jag föder en son. Stor, frisk och stark och än idag, sex år senare så har han inga nämnvärda sviter efter den strålning som han så grymt utsattes för ett halvt dygn innan han kom till världen.

Av Kajsa Kallio 19 maj 2001 13:04