Fröken Gillas känsla för sprit

Mörkt, rökigt, trångt. Blinkande lampor i regnbågens färger. Musiken dånar i öronen, basen vibrerar i bröstkorgen. Folk, människor, folk. Baren lockar med förföriskt glänsande flaskor, kom hit, drick dej otörstig, drick dej modig, drick dej snygg, drick din bordsgranne snygg. Röster, skratt och klirr. Ett glas går i golvet. Det klibbar under skorna. Vi är ute ikväll, det är utekväll.

Nu. Återigen står jag i en lokal full med festsugna, glada, berusade ungdomar. Återigen ska jag ha så jävla kul och va så jävla full och kunna prata om ikväll i månader efter. Vem som spydde, vem som strulade, vem som berättade sjukaste fyllehistorien från förra utekvällen. Samla poäng i pinsamma anekdoter. Fullast vinner. Fulast vinner aldrig. Fulast kan lika gärna gå och sätta sej i ett mörkt hörn och sjunka ihop över en öl för det är ändå där han eller hon kommer att hamna till sist. Vi andra, vackra, privilegierade kan fortsätta dansa, vara lyckliga. Inte tänka. Inte känna. Inte ångra. Spelets regler är hårda, men alla kan dem.

För några år sedan var allt mycket roligare, mer spännande, oskyldigare. När man lyckats komma in på falskleg och var full och fnissig på vin och hembränt. När man bara kunde låta sej ryckas med av den uppsluppna stämningen och dansa, flirta, vara ung och dum och full och glad. Idag känner jag mej enbart beklämd när jag betraktar vimlet. Alla unga, unga människor som kämpar så mycket för att få kontakt, nå varann, finna kärlek. Det är en orgie i parningsdanser jag bevittnar. Att gå ut bara för att ha trevligt och träffa nya människor har nästan försvunnit. Det gäller att hitta sej ett strul, och det snabbt. Det spelar ingen roll vad du heter eller vem du är, bara du har en mjuk och varm kropp att klämma på och en ivrig tunga att leka med. Ömheten är spelad. Alla vet vad som gäller, kärlek för en kväll, förakt eller ignorans imorgon. Alltid skylla på fyllan.

Ja, jag vet att jag låter cynisk. Sådan har jag blivit, jag har helt enkelt anpassat mej till den opersonliga, råa stämningen som alltför ofta infinner sej på något av landets alla uteställen. Jag har blivit kall, hård, litar inte längre på ljuva ord och löften, misstror varenda främling, besvarar komplimanger med sarkasm, åtminstone om avsändaren är mer än måttligt berusad. Själv blir jag överhuvudtaget inte full längre, hur mycket jag än försöker, häller i mej tills jag får kväljningar och mitt inre skriker i protest. Det är som om förnuftet har vunnit över känslan. Meningslöst att hälla i sej onaturliga preparat som förvrider sinnena. Meningslöst. Sliter på njurarna.

Och varenda gång jag går ut förundras jag över hur mycket vackra tjejer det finns i det här landet. Fantastiskt. Verkligen. Men ikväll ser de klonade ut, de har sminkat, klätt och friserat sej till kopior av varandra. Och de har samma vilja att vara tuff och kaxig men ofrånkomligt samma osäkra gester och blickar och skratt, är jag tillräckligt snygg, vill han ha mej, vill nån ha mej, duger jag? In på toan, två och två. Rätta till sminket, dra in magen, mer läppglans. Som dockor ser de ut, lika söta, lika dana. Och visst, jag erkänner att jag inte skiljer mej nämnvärt från mängden, har också klätt mej enligt gällande dresscode och sminkat mej snygg. Men jag vill inte längre, orkar inte spela med, har ingen lust, vill inte delta. Känner bara tomhet. En hand på min rumpa trots att jag inte bett om att få en hand där, och vem var han, och vem var jag för honom? En rumpa att lägga sin hand på en sekund. Han är redan försvunnen i vimlet. Jag vill hem.

Kanske går jag till "fel" sorts ställen. Kanske borde jag söka mej någon annanstans. Kanske borde jag gå ut på ställen med högre åldersgräns, annan musik, annan publik. Kanske borde jag försöka hitta ett ställe där jag kan säga "Det här är den bästa stunden på hela kvällen" någon annanstans än i taxin på väg hem. Kanske borde jag inte gå ut alls.

Fast jag fyller ju tjugo i höst. I och för sej. Då kan jag ju till och med köpa förkrökat själv. Just det ja. Vad schyst.

Av Gunilla Jägeberg 17 apr 2001 13:53