Svälj förnedringen, lilla vän

Det var en grå dag i september, sådär grå som den bara kan vara i en svensk småstad. Himlen var grå och smälte ihop med det grå som var min skola.

Det var en avlång byggnad, med en skog som rastgård. Äppel-kindade barn sprang omkring och byggde kojor under träden och bytte "krut" med varandra, små tegelbitar som fanns här och där i skogen. Naturligtvis innebar störst koja och mest krut popularitet och mest lekkamrater.

Jag hade aldrig någon koja. En gång försökte jag bygga en. Jag lade ut stenar i en ring runt ett träd och satte mig överlycklig på en rot och kände mig mäktig. Tills jag reste på mig och upptäckte den svarta snigeln jag satt mig på. Jag sprang skrikande genom skogen och fram till den trötta urblekta rastfröken och berättade för henne om den otäcka blodigeln som anfallit mig. Rastfröken och diverse nyfikna barn följde med mig tillbaka, men ingen snigel syntes till. Rastfröken fräste att jag skulle sluta hitta på saker, och ett barn påpekade hånfullt att jag byggt min koja tvärs över någon annans.

Det var en annan av dessa oräkneliga pestiga höstdagar. Himlen var ett mjäkigt våp som då och då bölade till, kalla regndroppar föll över oss små, uttvingade på rast. Jag gick långsamt genom skogen och begrundade livet. Detta gjorde jag med händerna på ryggen, för så skulle man gå, när man var sorgset eftertänksam.

Jag var tio år, min bästa vän hade just meddelat mig att hela skolan refererade till mig såsom "Köttbullen". Köttbullen. En boll av kött, som rullar fram i tillvaron. Jag minns detta som första gången jag var förbittrad, och försökte svälja förnedringen. Det gick ganska bra vill jag minnas, jag resonerade lugnt, om jag var ju väldigt ful och tjock, varför skulle de kalla mig något annat? Dessutom hade jag konstigt namn.

Köttbullen var ett bättre namn, ett rejält svenskt namn. Svälj och andas. Svälj. Svälj och bli bitter.

En dag körde en mörkbrun skåpbil upp på trottoaren framför mig, två män hoppade ut och kastade in mig i bilens innan-mäte. Där höll de fast mig och väste att om jag rörde mig, skulle jag dö. Jag svalde mina skrik, och blundade hårt. De tog mig till nån slags byggnad, där de skar ut min mjälte och hyvlade bort huden från mina lår. Det var mycket smärtsamt, och jag upplever fortfarande en vinande sensation längs låren vid tanken.

Eller så blev jag bara vald sist i gymnastiken igen.

Min tragiska barndom, var aldrig mer tragisk än att jag var den ständiga förloraren. Jag och hon med dålig motorik och talfel. Hon som luktade illa och tyckte om att äta bacon ur paketet. Jag var inte hennes vän, ingen var hennes vän. Jag var inte bättre än de andra, jag var och är fortfarande en mycket elak person. En gång lekte vi tillsammans, hon och jag och några andra udda karaktärer. Hon skulle blunda och jag skulle leda henne fram och tillbaka med min röst.

Jag ledde henne rakt i i ett träd. Hon blödde näsblod och larvade skrikande in i skolan. Jag minns inte att jag brydde mig. Hon skrek alltid och krävde uppmärksamhet. Hon vägrade acceptera hierarkin, hon spottade och fräste. Jag, jag bara svalde, och bitterheten fick en solid grund.

När jag började skriva, var det till en början dagbok och sedan även noveller. En av mina första noveller slutade med att en utomjording i gurkskepnad dödar hjälten. Min andra novell slutar med att ett tefat kraschar och alla brinner upp för tefatet var av dålig kvalité och tålde bara 150 graders värme. De följande novellerna slutar samtliga med att alla antingen blir uppätna av kannibaler, skär upp handlederna eller blir förgiftade av dålig fisk alternativt giftig svamp. Slutsatsen man kan dra av detta är att jag inte vet hur jag ska avsluta på ett snyggt sätt.

Jag sa ingenting till henne, den udda flickan med dålig motorik, på skolavslutningen i nian. Jag sa aldrig hej då, farväl, so long, jag tittade inte ens på henne. Hon hade en blommig kjol från H&M som stramade betänkligt över höfterna. Jag mötte henne på H&M nämligen, strax efter inköpet, hon log stort och andades på mig, svettig efter shoppingrundan.

Avslutningsdagen var en grå och deprimerande dag, regnet föll tungt, plaskade ner i asfalten och lockade fram de feta maskarna. Efter ceremonin gick alla runt och tog hjärtligt farväl av sina skolkamrater och jag satt vid ett bord och hackade ihjäl en torr tårtbit. Mitt tåg bort från byn skulle gå strax, till Stockholm, där bittra flickor kommer i tolvpack, i rosa papplådor.

En bit bort stod den blommiga kjolen och log och andades någon i ansiktet. Hon arbetade sig fram genom folkmassan och tog sitt hjärtliga farväl av alla de som struntat i henne i nio år. Jag hatade att hon kunde vara så positiv när hon gått igenom så mycket, när jag var så bitter efter inte tillnärmelsevis lika mycket skit.

Så jag tog fram en pistol och sköt alla i småbitar och hoppade ombord på ett förbipasserande rymdskepp med galna kannibalgurkor och skar upp handlederna.


Slut.

Av Kee Leong 15 apr 2001 22:31