Tänk om vi ändå bodde bättre förr

Det skedde på 1100-talet då norrmän flydde till Island undan kung Harald Hårfagers tyranni. Det skedde på 1800-talet då otalet svear reste till Amerika för att söka den materiella lyckan. Och det sker nu. I Stockholms innerstad den här gången, av en anledning, svårt att förstå vilken.
Idag, när kan vi köpa både galna grönsaker och surmulen biff på Gröna Konsum. Och tur är väl i och för sig det, för det är nog rätt knepigt att odla potatis på blankslipade parkettgolv. Men likväl skall människan äga.

Föreställ er ett lyckoscenario: Att staten byggde bostäder där människor ville bo. Att detta idag inte görs anser jag vara ungefär lika stolligt som det vore att låta innerstadsbussarna i rusningstrafik passera Norrmalmstorg, låt oss säga en gång i timmen.

För lika enkelt som det är att köra SL-bussar ut till varenda håla, lika enkelt vore det ju att bygga lägenheter där det finns människor som behöver bostad. Människorna som flyttar in betalar hyra till staten, för att täcka dess kostnader. Såklart.

Samtidigt placeras man automatiskt i en kö, så efter några år kan man, om man vill, flytta till en annan lägenhet som är större, billigare, eller ligger mer centralt. Allt efter önskemål. För mig förefaller detta självklart. Med en centraliserad bostadsförmedling slipper man dessutom såväl slickade mäklare som svarta pengar under skitiga bord. Att låta fördelningen av bostäder, i synnerhet i attraktiva områden, skötas av samhället vore den enklaste sak att lagstifta om. Men det sker inte. Varför?

För de människor som flyttade till Island och Amerika hade markägandet ett egenvärde. Det var rent av nödvändigt för den enskildes fortsatta existens. Idag finns ingen sådan nödvändighet, varken på den vita eller svarta stockholmska hyres- och bostadsrättsmarknaden. Istället handlar det om hyckleri och cynism. Och om pengar.

Kapitalet, min vän. Om vi så sträcker oss upp till politikernivå så räcker det att ta tåget ut till en av Stockholms förorter för att inse att det handlar om rent människoförakt.

Föreställ er nu detta: Att det fanns kommuner som tyckte om sina innevånare. Vilka de än var, i stället för att för att försöka förvanska dem, eller rent av neka dem inträde i gemenskapen. Så som man gör i Täby. Där vägrar kommunalråden bygga fler bostäder eftersom man på grund av skatteutjämningssystemet inte får behålla alla skatteintäkter från de inflyttande höginkomsttagarna.

Inte ett spår av stolthet över att vara en attraktiv kommun. Inte ett uns av glädje. Inte ens den minsta förvåning a la Connex som när dess chef under det gångna året glatt utbrast: "Nej men vad roligt, inte trodde vi att så många skulle vilja åka med oss". Nej, i Täby är man bara sura. Och man vägrar bygga fler bostäder, framförallt inte hyresrätter.

Vi lever i en ny tid. Kanske nyare än vi egentligen vill, för cynismen sprider sig neråt i samhällshierarkin. En bekant till mig, vars far är aktiv i hyresgästföreningen har lyckats komma över så många förstahandskontrakt i Stockholms innerstad att sönerna sånär tvingats flytta isär från sina flickvänner för att man ska få människor till alla lägenheterna. För något måste det ju stå på dörren, liksom.

Föreställ er att en av de isländska eller amerikanska nybyggarna hägnat in hela respektive ö och sagt att han själv skulle odla marken. Han hade betraktats som galen. Kanske hade han förts till galgen, så att lugnet kunde återvända. Idag sker detta hela tiden. Men den som bygger staketen runt sin innergård kallas numera för klok, och så möjligen kapitalist, men mest klok.

Jag är en framtidsmänniska. Jag vill tro på visionen. Men ibland, som när man passerar en skylt där det står Täby, då är det inte utan att man mulnar till och undrar om vi ändå inte bodde bättre förr.

Av Karin Lagerström 13 apr 2001 15:53