Den mumifierade skandalen

Vi kan kalla honom Lasse. Han var närmare femtio år gammal, utan mamma, utan pappa, utan syskon, utan släkt över huvud taget. Hans mamma födde honom som tonåring samtidigt som hon var omhändertagen på ett flickhem. Redan i tioårsåldern hade Lasse bott på ett trettiotal fosterhem och institutioner. Vem pappa var, fick han aldrig något svar på och mamma dog av en överdos när Lasse var i de lägre tonåren.

De nätter han inte lyckades skaffa sig en plats på ett natthärbärge eller en sovplats i en port, i ett soprum eller som den ödesdigra sista råkalla natten i februari i ett varmt vindsutrymme med en värmefläkt, irrade han runt på stan.

Nyheten om den mumifierade kroppen illustrerar en av de mest skamliga skandalerna i Stockholm idag. Den att hivpositiva ofta svårt aidssjuka och hemlösa missbrukare förvägras en fast trygg plats där de vet att de kan sova varje natt.

De tillhör ofta en grupp som socialtjänsten har lagt ner otalig tid på, där experter av olika slag har försökt att göra sitt bästa år efter år, men trots alla försök att hjälpa är de kvar i sitt utanförskap. De tillhör ofta en grupp människor som har svårt att klara av de krav som ställs på dem för att de skall erbjudas en trygg plats att bo: Du måste vara drogfri!

Lasse var en individ som inte alltid klarade av att leva drogfritt, men skall det innebära att han måste vara hemlös? Trots sin ålder var han som en vilsen liten pojke som hela tiden sökte trygghet, men som gång på gång råkade ut för svårigheter. Ena dagen kunde han bli nedslagen av ett ungdomsgäng, den andra blev han kanske utjagad från tunnelbanan av några vakter, den tredje började han bråka med någon, vem som helst, som han i sin paranoja fick för sig tittade på honom på ett konstigt sätt.

Lasse hade inte en chans eftersom han inte kunde ta de chanser han gavs. Kraven på honom och på hur han skulle bete sig var för stora. Kanske skulle han aldrig ha blivit helt drogfri ens om han hade fått ett eget rum med en egen dörr dit han visste att han alltid kunde gå.

Men är inte steg ett, för att möjligen någon gång ha en chans att bli lite mera drogfri, att åtminstone veta var man får sova nästa natt och nästa och nästa? Vad är det som tillåter oss andra att ställa sådana krav på vissa människor som gör att de varje dag tvingas leva under förnedrande och livsfarliga omständigheter?

Lasse var både en hemlös och en hivpositiv missbrukare. Det gör skandalen med den "mumifierade kroppen" än större. Samhällets bemötande av honom skulle förr eller senare ta hans liv. Den dödsfällan kunde han inte komma ur.

Skulle han inte ha dött som han nu gjorde i en fläkttrumma, så skulle han ha dött av en överdos, av våld eller av en olyckshändelse. Och skulle han ha sådan tur att han klarade alla dessa ständigt närvarande dödshot så skulle han ändå till slut ha dött i aids.

Hade han däremot haft ett rum med en egen säng dit han visste att han varje dag kunde återvända, trots att han kanske inte skötte sig perfekt, då skulle han också ha kunnat få de bromsmediciner som idag finns och som gör att hivpositiva inte behöver dö i aids!

Dessa livsräddande mediciner förutsätter nämligen att patienten har en fast punkt i sitt liv annars blir man inte ens ordinerad dem. Nu är de hivpositiva hemlösa decimerade med ytterligare en person. I Stockholm finns det ytterligare ett sjuttiotal av dem. Skall de få en plats att bo eller skall de behöva gå samma öde till mötes som Lasse.

FAKTA: Convictus är en ideell, politiskt och religiöst obunden förening som ger stöd till hemlösa och till hivpositiva med missbruksbakgrund. Föreningen driver en värmestuga för hemlösa på Birger Jarlsgatan i Stockholm och arbetar med uppsökande arbete. Convictus har ett hus på landet dit hemlösa/hivpositiva är välkomna. Föreningen arbetar mycket med informationer, föreläsningar om hiv, missbruk och hemlöshet och har en omfattande volontärverksamhet med frivilliga medarbetare. Hemsida:www.convictus.org

Av Claes Heijbel 11 apr 2001 15:07