Jag kan skriva, jag är inte rädd!

Jag ser honom framför mig där han står inne på toaletten på flygplatsen och försöker peppa sig själv. Han är rädd men samtidigt så vill han ju så gärna. Jag säger bara: been there, done that.

I mitt fall har ju faktiskt rädslan få stå tillbaka ett tag nu. Den ligger dock alltid och lurar, beredd att ta över när man minst anar det. Man kan aldrig slappna av, måste alltid vara på sin vakt.

Min egen teori är att det är min totala brist på högre utbildning som gör att jag känner att jag alltid måste vara bättre, kvickare, ha vettigare åsikter och vara mer insatt i allt från Schengen-avtal till huruvida Harry Potter-böckerna är bra eller dålig litteratur, än resten av världen.

Det är bara ett litet problem: Jag vet inte alltid vad jag tycker! Belinda Olsson fångar det på pricken i sin ledare Sourze 010328 där hon bl a skriver "Man ska tycka saker. Hela tiden. Som duktiga medborgare har vi åsikter, som om vi annars skulle skämmas för att vi lever i en demokrati men inte utnyttjar den."

Precis, man ska ha åsikter om allt. Tar man inte ställning - allra helst en politiskt korrekt sådan - så finns man inte. Då är man en slapp, oengagerad soffpotatis.

Men jag hinner inte med! Det är för mycket. För många tidningar, tv- och radioprogram, böcker, hemsidor, biofilmer, skivor, sms, mejl. Brzzt, overload.

Det är två veckor sen jag började skriva denna text, som jag tänkte skulle bli en rapp, snärtig, på-kornet-artikel angående det alltmer högljudda mediebrus som vi alla lever mitt i, samtidigt som det skulle vara en kommentar till Belindas ledare. Det skulle vara en blixtsnabb reflektion på saker som händer just nu, eller då alltså, för två veckor sedan. Två veckor, herregud, böcker har skrivits på kortare tid. Kan man inte ens få ihop tiotusen vassa tecken på fjorton dagar, då ska man nog tänka över om man ska hålla på med det här överhuvudtaget.

När jag väl har några åsikter så är det oftast för sent. Först nu, när ingen längre kommer ihåg vad hans dokumentär heter än mindre vad den handlade om, känner jag mig mogen att komma med en försiktig åsikt vad gäller Pål Hollender. Men vem bryr sig?

De artiklar och nyheter som upprör en hel nation idag ligger underst i kattlådan imorgon. Det ska nåt riktigt ruskigt till för att man ska komma ihåg det i mer än tjugofyra timmar.

Palme-mordet, Estonia-katastrofen, Prinsessan Dianas dödsolycka i en tunnel i Paris, sådana saker är väl de enda som kan få oss att känna nåt.

I stället för att skriva själv blir jag jättestressad när jag ser hur mycket andra skriver och hur bra det är. Jasså, nu har Per skrivit två artiklar på en vecka, jaha. Och Suz får redaktionens pris, jättejätteroligt verkligen.

Men jaaaaaag då?!

Jag VET att man inte får tänka så, jag VET att man måste köra sitt eget race. Jag VET!

Konklusion: Istället för att bara skriva texter som har rubriker som börjar med "Jag..." så ska jag hädanefter skriva objektivt om saker som jag begriper mig på och då kan rubrikerna bli följande:

"Så lång tid tar det att titta på samtliga avsnitt av Vänner som finns utgivna på köpvideo och som man givetvis har köpt eftersom man inte är riktigt klok"

"Telefonen - den viktigaste uppfinningen i modern tid"

"Hur du lyckas med att prata i telefon, se på tv och läsa tidningen samtidigt OCH få det att se ut som om du städar"

Jag läser igenom det jag har skrivit och kommer fram till att det har spårat ur alldeles, är fullständigt ostrukturerat och inte alls blev vad jag tänkt mig. Men det skiter jag i. Jag skickar iväg det ändå.

Jag kan alltid skriva nåt bättre imorgon.

Av Kajsa Kallio 05 apr 2001 09:30