Värderas män högre än kvinnor?

Varför ska pojkar och flickor behandlas olika?
Processen startar redan från början av våra liv. Pojkar ska ha blå kläder och flickor rosa, men vem har bestämt det.. har ni inte tänkt på hur flickor och pojkar behandlas redan som bäbisar?

- Nej men hejsan lilla flickan min, vad söt du är, gulligulligull... kom till pappa nu, här får du en liten docka att leka med. flicka?
- Brum, brum...här kommer bilen, nämen titta vad fin den är, blå och stor. pojke?

Nej jag hatar allt sådant!!
Inte har väl män en medfödd kärlek för bilar, och inte är det väl så att alla flickor själva väljer att leka med dockor.

Och sedan när man börjar på dagis, vad är det som händer då?
Jo, flickor förväntas vara lugna och snälla, annat är oacceptabelt.

Men killar däremot, de får vara bråkiga och störiga, för det är ju så de är, och flickor kan ju inte alls vara så... eller ?

Jag var nog ett undantag som liten, jag sprang genom korridorerna med min två bästisar Oscar och Edward. Vi smög in i personal rummet och nallade sockerbitar. Jag hade alltid skoj, jag vägrade vara lugn och snäll. Jag älskade att busa och klättra på allt möjligt. Redan som jätteliten, innan dagis, var jag stökig. Jag vet inte hur många gånger min mamma var tvungen att rusa fram till soffan vid fönstret, där jag stod och proppade munnen full med blomblad, skrattandes när jag såg min mammas förskräckta min. När jag började kunna gå blev det ännu värre, jag var överallt.

Men efter den underbara tiden jag tillbringade på dagis, som jag fortfarande saknar, inga problem, inget ansvar bara lek och åter lek. Ja efter det var det på lågstadiet som började. Fråga mig inte varför, men den perioden var det något som hände. Jag sparade ut mitt öronkorta hår, och min lugg blev lång. Jag började umgås med flickor. Under första året var jag fortfarande med mina killkompisar, vi lekte Ninja Turtles. Nästa år lekte jag fortfarande, men den här gången med flickor och helt andra lekar. Mindre våldsamma sådana.

Vad denna stora förändring berodde på har jag inte den blekaste aning om.

I trean, jag var fortfarande den orädda och tuffa tjej jag alltid hade varit... spelade fortfarande fotboll sen ett år tillbaka, min stora passion. men jag umgicks nästan bara med tjejer.
Mitt utseende var inte som det varit förut. För första gången använde jag klänning, hade någon sagt ordet klänning tre år tidigare hade jag sett på personen som om den inte var riktigt klok. Men så lekte jag som alla andra i min klass, puss-leken, den gick ut på att killarna skulle pussa på flickorna, jag minns det så tydligt. Flickorna fjollade omkring och fnissade, ja även jag kutade omkring där. Jag var väl i den åldern då jag började upptäcka att pojkar kunde vara annat än vänner. Men kunde nämligen vara ihop med nån, pojkvän och flickvän skulle man vara. Det tyckte jag var väldigt spännande och intressant. Men samtidigt som jag fann den möjligheten så föll möjligheten om det att jag skulle kunna vara kompis med en kille helt bort.

På mellanstadiet, blev det där med flickvän och pojkvän mer seriöst. eller seriöst och seriöst. Man bytte inte pojkvän varje vecka som på lågstadiet. Fortfarande var det så att man frågade chans och man skrev kärleksbrev. Den tiden kan verka gullig, men hur var det egentligen?

I skolan fick killarna alltid mest uppmärksamhet, man fick inte visa att man var duktig. Jag har alltid var duktig och jag har gärna visat det, vad än andra har sagt. Men det var det inte många som gjorde, flickorna visst var det flitiga men de gjorde inget väsen av sig. Killarna däremot, fick de alla rätt på ett prov så visste hela klassen om det inom en halv sekund.

Mitt fotbollsspelande fortsatte, jag var mycket duktig, vann alltid "matchens kämpe". Jag tror att det har stärkt mitt självförtroende mycket. Anledningen att jag redan från dagis var tuff och tog för mig tror jag stor del berodde på mina bröder, jag var tvungen att lära mig att ta för mig. Med två bröder och en storasyster var det inte mycket annat att göra. Redan som sexåring lirade jag boll med mina bröder... det var tufft, jag blev tuff.

I femman var det mycket sanningen eller kånka som gällde, mycket discon. Man började hångla och ojojoj vad läskigt det var.

I femman var jag också ihop med pojkar, mitt första halvt om halvt seriösa förhållande med en pojke var när jag blev ihop med en pojke i ett år. Mitt fotbollsintresse svalnade dock inte. Klykan mellan mig och killarna blev större, jag umgicks aldrig med killar annat än de jag var tillsammans med.

Sexan fortsatte ungefär på samma vis.

Och så sjuan, det känns som en evighet sen. Vid det laget läste jag Frida, en förbannat dålig tidning med en massa orealistisk kropps ideal i, fy fan. Det finns tester där som kan var ungefär så här "hur ska du vara för att en kille ska gilla dig", " 10 bantnings tips"... och modellerna i tidningen är självklart supersmala.

Min syn på killarna i min klass förändrades kolossalt... förut ville man att de skulle tycka om en, man ville snacka med dom. I sjuan var de för mig några omogna prickar som var jobbiga och störande. Jag började intressera mig mer för äldre pojkar, som var kanske 1-3 år äldre än jag.

Kläderna ändrades, det blev tajtare tröjor, och ja även jag använde ett par savann-byxor ett tag. som jag dock inte trivdes i och därför använde ett fåtal gånger. Jag var på väg att köpa jazzbyxor också, men det ogillade jag skarpt... och var därför en av de få som inte köpte när jag gick i sexan-sjuan. Men denna stilförändring, var kom den ifrån ? Varför började jag tänka på hur jag möjligtvis skulle kunna bli smalare. Och dessa pushup-bh-ar, varför blev de plötsligt en del av min garderob?

Jag antar att jag i slutet av sjuan mognade en del. jag hoppade av "fjortis-modet ", slängde bort alla dessa förbannade bh:ar.

Nu går jag i åttan och känner att jag använder de kläder som jag trivs med, vilket oftast är träningsbyxor, någon t-shirt eller tröja, gymnastikskor och snowboardjacka. I sjuan var det en hel del smink kladdat i mitt ansikte, jag tror att jag använde foundation där ett tag, fast jag inte var i närheten av att behöva det. Nu i åttan är det inte mycket som täcker mitt ansikte, jag vill känna mig naturlig och fri. Med för mycket smink känner jag mig kladdig. Min relation till killarna i klassen är sån att jag fortfarande tycker att de är omogna men det går att föra ett samtal med dom... ibland.

Jag tycker fortfarande att killar får för mycket uppmärksamhet.

Jag vill ta plats, jag vill märkas, jag vill vara smart och jag vill visa det, jag vill vara mig själv... jag vill synas...

Jag tror att vad som hände i slutet av sjuan, då jag inte orkade ha på mig exakt samma kläder som alla andra det var nog ganska mycket. Min syster spelade nog en stor del i det hela, hon har alltid varit min förebild, det vet jag nu, jag har inte tänkt på det förut men så är det. Det var hon som inspirerade mig och talade om för mig att det är inte så det ska vara, killarna ska inte få mer plats än tjejer.

- Du behöver inte sminka dig för att vara omtyckt, bara du är dig själv så är du bra.

Det var hon som gav mig boken "Fittstim", och jag läste den... och saker omkring mig förändrades på något sätt. Jag har aldrig själv känt mig i skuggan bakom en kille, jag har aldrig blivit trampad på, jag har aldrig accepterat att någon kallat mig för hora. Jag har alltid förargat mig över att min pappa alltid sa, att om det var någon som körde dåligt eller sakta framför oss att det var nån kärring eller kvinna som körde. Så jag har aldrig riktigt upplevt att killar tar ner plats, inte mer plats än mig i alla fall, det accepterade jag bara inte, och det accepterar jag inte nu heller. Men aldrig har någon sagt det i klarspråk till mig som boken gjorde, jag kände igen mig många gånger. Nu är min syster färdig civilingenjör. Även nu är hon min förebild, det är hon som fått mig se, det var hon som slängde bort mina Frida och satte Pop och Darling i min hand istället. För det är jag henne tacksam. Det är inte alla som har fått det här i Umeå, det är inte många som öppnat ögonen för dom. Med såna här ungdomsmässor som vi hade idag och som vi ska ha imorron och på lördag, så öppnar vi ögonen på varandra. Inte bara det kan vi göra, fler böcker som Fittstim, det finns dom som läser... jag är en av dom. Vi måste tillsammans kämpa mot ett samhälle då kvinnan och mannen är helt jämställda.

/ungdom idag

Av Julia Thylin 16 mar 2001 13:52