Skolan skall vara en plats där alla barn har rätt att känna sig trygga. När inga andra åtgärder visar sig vara tillräckliga är det, enligt mitt förmenande, rätt och riktigt att som en sista utväg förflytta elever som genom sitt uppträdande förpestar studiemiljön för andra elever.
Denna tämligen extrema åtgärd skall naturligtvis inte tillgripas i första taget. Det torde för de allra flesta vara uppenbart att en elev som ägnar sig åt att pina sina skolkamrater inte mår bra och därför behöver hjälp och stöd för att ha möjlighet att bryta sitt destruktiva beteende.
Emellertid är det så att om det inte visar sig vara möjligt att få stopp på mobbningen, så skall tvångsförflyttning kunna tillgripas. Omsorgen om den mobbade måste alltid få gå före hänsynen till mobbaren.
En förflyttning av mobbaren kan medföra ett flertal goda saker. För det första kan den mobbade i någon mån få upprättelse för den kränkning han eller hon åsamkats. För det andra medför en förflyttning arbetsro för de övriga eleverna, så att energin istället kan ägnas åt att inhämta kunskap. Vidare blir det uppenbart för såväl mobbaren själv som dennes föräldrar att det uppvisade beteendet inte är något som accepteras, utan av skolan betraktas som något synnerligen allvarligt. Samma signaler går naturligtvis fram till klasskamrater och andra elever på skolan.
Måhända är det kanske i vissa fall mer lämpligt att elever som ägnar sig åt mobbning undervisas i hemmet en tid, istället för att vederbörande skickas till någon annan skola.
Det är min bestämda uppfattning att barn behöver klara och tydliga signaler från lärare och skolledning om vad för sorts beteenden som är att betrakta som acceptabla. Därför har också lärare och skolledning en skyldighet att ge just sådana signaler.
Av Jan-Olof 07 mar 2001 09:32 |