Vem ska dra i nödbromsen?

Om jag var statsminister skulle jag dra i nödbromsen för det skenande Sverige. Innan tåget spårade ur skulle jag fråga passagerarna vart resan bär.

- Tåget går lite för fort. Det verkar inte som vi är säkra på vart vi ska åka. Innan vi fortsätter måste vi bestämma oss. Vi borde börja från början med de grundläggande frågorna. Varför åker vi tillsammans och inte var och en för sig?

Orden smyger sig ut i tågets högtalare och väcker förhoppningsvis de sovande passagerarna. Tåget är indelat i första, andra och tredje klass.

- Jag frågar er som medpassagerare. Inte i egenskap av första, andra eller tredjeklassresenär, man, kvinna, gammal, ung, sjuk, svensk, frisk, kristen eller muslim. Jag frågar er som medpassagerare. Tycker ni att tåget ska se ut som det ser ut idag?

En och annan röst höjs bland vagnarna.

- Tåget var inte byggt för såhär höga hastigheter och om vi inte ska spåra ur måste vi nog bygga om. Det kan blir en otäck olycka annars. Men det kostar att bygga om. Hur ska vi göra? Några i första klass vill sänka biljettpriset och använda pengarna till ett eget tåg. Några av er vill höja biljettpriset för att renovera tåget. Hur ska vi ha det?

Konstigt nog vill ingen underhålla motorn. Alla vill bara göra vagnarna bekvämare.

- Vi har många gamla och sjuka ombord men vi har inga platser kvar i liggvagnen. Det har blivit kö. Ska vi bygga fler sjukvagnar? Men det kostar också. Hur ska vi göra? Hur många vill betala en vagn för de sjuka?

Förstaklassresenärerna vill inte betala ett högre pris - de vill åka billigt. De vill bygga fler första klassvagnar, annars hotar de byta tåg eller bygga ett eget. Hälften av deras stora flock bränns ut och samlas i klass 2 och hälften får sparken och hamnar i klass 3. I första klass ropar de efter mer champagne och bättre service. Tågpersonalen följer artigt varje vink.

- Har ni sett trashankarna på perrongen utanför fönstren? De har inte råd till biljetten men ska vi låta dem följa med ändå? Ett annat tåg har spårat ur längre fram. Flera är skadade men jag undrar om de får plats. Vad säger ni, kan vi inte trängas lite? Bara lite grann?

Jag ser en dam i andra klass som är så upptagen med att plocka rent och hålla det prydligt omkring sitt säte att hon inte ser trashankarna utanför fönstret. Hon ser inte heller de från tredje klass som trängs och knackar på dörren bakom henne. Blicken är fäst på dörren till första klass. Hon vill att någon i sätet framför stiger av så att hon kan kasta sig över platsen.

- Jag ber alla att tänka efter. Vi måste svara på dessa frågor innan vi kan fortsätta.

I tredje klass är några sjuka och några är lata. Tyvärr har inte alla löst biljett men de tittar i alla fall genom fönstret mot perrongen. Några trivs bra som det är - de har annat att göra än ropa efter bättre service eller flytta sig framåt. Några är hungriga.

- Jag hoppas att alla passagerare har pengar till restaurangvagnen.

När de som kan betala har ätit blir det alltid över. Detta borde väl kunna delas ut till dem på perrongen. Det vore onödigt att lägga mat - eller pengar, om det inte är samma sak - på hög. Det gör man väl bara när man förväntar sig en olycka eller planerar stiga av i ödemarken?

- Jag hör att det har blivit slagsmål om platserna. Var inte rädda, ingen kommer att ta platsen ifrån er. Lugn, lugn, om alla lugnar ner sig så kan vi tänka ut ett sätt så att alla får plats. Är vi överens om detta? Inte ska vi väl slåss? Är vi överens om att vi ska åka tillsammans allihopa? Eller vill ni åka var och en för sig?

I första vagn är man irriterad och rastlös. Man suckar och gäspar över att behöva hålla farten nere på grund av de sackande bakomliggande vagnarna. Man drömmer om friheten att bygga ett eget X2000.

För dem är det bara en enda stor värld och de måste resa snabbt.

- Hallå? Sover ni i vagnarna? Vi måste komma till ett beslut. Det är flera tåg som trafikerar spåret. De andra tågen rusar fram i full fart bakom oss. Det blir snart en krock.

Passagerare från andra tåg kommer inte att vilja åka med Sverige om inte biljettpriset sänks. Vi tvingas kanske sänka, vare sig vi vill eller inte. Men tänk om ingen åker med ändå? Då är vi bankrutt. Kanske skulle man kunna låta dem bygga ett nytt tåg - men får alla sjuka plats där? Eller skulle några ligga kvar i det skrotade tåget? Ska man chansa med sjuka? Skulle det verkligen bli ett bättre biljettpris?

Jag vill inte att vi ständigt oroar oss och slåss om platserna i X2000. Inte heller vill jag hindra någon att resa i en egen annorlunda vagn.

- Får jag be alla passagerare att lyssna. Får jag väcka er ur sömnen ett ögonblick? Passagerare har faktiskt ett större ansvar än att bara betala biljetten. Vi måste väl se till att det blir en trivsam resa också?

Jag måste stå på mig som statsminister även om besluten brådskar. Detta måste ta den tid det tar även om hela världen vänder sig emot mig.

När som helst måste tåget rulla vidare. Bristen på tålamod i första klass börjar ta sig bisarra uttryck. Bråken om platserna i alla vagnar blir värre och brutalare. Trycket bakifrån mot den första vagnen är enormt. Köerna på perrongerna och utanför sjukvagnen blir längre.

Om tåget rullar iväg ska jag bromsa igen. Det hår måste få ta sin tid.

Om jag var statsminister skulle jag dra i nödbromsen. Som statsminister i ett demokratiskt land skulle jag, som en som syns och hörs både i och utanför landet, fråga folket dessa frågor och lika många till. Jag skulle be var och en - eller alla, om det inte är samma sak - att diskutera.

Jag skulle alltså inte fråga politiker eller företag utan de som har makten. Jag skulle ställa folket till svars innan - innan och inte efter - vi spårar ur eller byter tåg en gång för alla.

Av Henrik Hermansson 06 mar 2001 09:51