Upplyst av solen var torget och runt omkring sprang barn och stänkte glass, pensionärer makade sig sakta fram med käpp i hand och avlägset discodunk hördes från en ungdomsgård. Det var sommar och någon hade bestämt att unga älskande skulle vara glada. Ändå stod dom där och stirrade. Stirrade för att det inte fanns något annat att göra, för att solen lyste dem så hårt i ögonen och för att orden hade tagit slut för länge sen. För att det var försent.
Han hade påpekat, liksom i föregående, att hon spenderade vansinnigt mycket tid på krogen. Han gjorde detta för att han ville få henne att förstå att han hellre vill ha henne hemma i deras enkla tygsoffa, att han vill ha henne där för sig själv. Istället föll orden ut, alldeles för lätt: "Du beter dig ju som en hora när du ränner där varje kväll". Så sa han. Bara så. Lätt gick det.
All själens och kroppens försvarsmekanismer samlade sig inuti henne och hon gjorde sig redo för attack. Ut kom det mest hemska anklagelser och förstörande ord hon kunde hitta på. Hon kallade honom hycklare, kall och tråkig. Hon skrek och svor att hon aldrig älskat honom och aldrig mer ville se in i hans blå eller känna hans andetag mot sitt inre nånsin igen.
Hon gjorde detta trots att hon egentligen hade velat krypa in hos honom, stänga av yttervärlden och stanna hemma för alltid i deras tygsoffa. Istället slog hon. Allt hon kunde. Resultatet lät inte vänta på sig och med tunga uppgivna steg gick de unga tu åt varsitt håll denna varma sommardag som andades discodunk. I väg gick det med vetskapen om att ha dödat sin älskade kallblodigt och brutalt. Med vetskapen om att tack vare deras egna ord skulle ingenting nånsin bli som förrut."
Ord kan döda. Ord kan borra sig in i dig värre än värdsligt kroppsliga ting nånsin kommer kunna. Sökandet efter att såra och förgöra varandra är en av vår tids största drivkrafter. Vi går alla omkring på våra små "search - and - destroy- uppdrag" där vi i slutet samförstånd med vår egen själ kallt räknar med att vinna alla eventuellt stjälapåfrestande situationer. Verbalt vinna om någon annan försöker överta våra allra personligaste delar av oss.
För att ta de unga tu som exempel kan vi självklart undra varför de inte istället talade med varandra utan att skrika, varför de inte sa vad de egentligen ville säga och inte bara sa de som sårade den andra parten mest. Detta kan vi nu som bror duktig påpeka i all vår glans. Tyvärr är vi alla lika ruttna när vi i nästa stund själva befinner oss i en situation som kräver taggarna utåt. Och livet kräver taggarna utåt, allt för ofta. Vetskapen om detta har gett oss en uppgiven och fientlig attityd där vi hellre faller än friar.
Genom att ibland iaktta våra föräldrar bråka kan vi som barn börja vårt "sanningen är svår närhet är jobbigt det är lättare att slå - beteende". Vi kan börja skrika åt varandra, flåsa varandra i nacken och tracka ner på varandra istället för att berömma och uppmuntra andras människors framgångar och positiva egenskaper. Du slår ditt barn när du säger åt det att det kunde gjort bättre, när du egentligen bara vill ha en bra relation till det och försöker uppnå detta genom att "peppa" han eller henne. Peppa inom citationstecken när ditt barn bara gråter efter uppmuntran och ett självförverkligande.
Jag ville bara med detta be alla att sluta skada mig. Jag ville bara be mig själv att sluta skada mig själv och jag vill be dig att inte alltid slå utan ibland faktiskt smeka. Berätta för din far nästa gång ni bråkar att du inte alls hatar när han ringer och stör utan att du faktiskt vill prata med honom, fast du har tröttnat på era ytliga samtal om söndagsmiddagar och bekanta. Tala om för honom att du vill diskutera hur du egentligen känner och att han kan hjälpa dig att bearbeta dina barndomsminnen, dom du så gärna förtränger.
Det är ibland svårare att säga vad man egentligen känner och inte bara snäsa av med de hårda orden. Det är svårt att vara stark och erkänna sina fel. Livet är svårt men vem har nånsin påstått att det ska vara enkelt? Ingen, så vitt jag vet.
Av Lina-Maria Larsson 06 mar 2001 09:27 |
Författare:
Lina-Maria Larsson
Publicerad: 06 mar 2001 09:27
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå