Är det aldrig sunt att skolka?

Vuxna i allmänhet och vissa politiker i synnerhet tycker att det är fruktansvärt att så många som 25 procent av Stockholms gymnasieelever har skolkat mer än tio gånger de senaste två månaderna. Jag tycker att siffrorna är allvarliga, men att skolk i många fall är en sund reaktion.

Jag förstår inte riktigt varför vi elever ska betraktas på ett annat sätt än alla andra i samhället. Jag tror att elever är intelligenta människor som tar rationella beslut. Man överväger alternativen och konstaterar att det ger en mer att vara någon annanstans än i klassrummet. För en del är detta "någon annanstans" fiket runt hörnet, för andra är det gymet. För mig var det Elevorganisationens kansli stora delar av min gymnasietid. Med andra ord måste skolan helt enkelt vara så intressant att vi elever pallrar oss dit.

Det andra synsättet är att vi elever inte tar rationella beslut, utan att vi bär på en inneboende vilja att skolka så mycket som möjligt. Hur mycket vi är i klassrummet beror sedan på hur stora straffen är för att inte vara där. Den synen på oss elever gör mig mörkrädd. Människor med en sådan syn på unga borde hållas på säkerhetsavstånd från skolan.

Det finns dessutom flera sorters skolk. En del anser helt enkelt att de lär sig mer av att göra andra saker än att vara i skolan. I ganska stor utsträckning tycker jag att skolan ska acceptera och till och med uppmuntra det. Till exempel fick jag en stor del av min skolning i Elevorganisationen och lärde mig där mycket mer om världen runt omkring än vad jag gjorde på samhällskunskapslektionerna. Men när jag kom tillbaka från en stockholmsresa med Elevorganisationen till den första förintelsekonferensen, under vilken vi bland annat besökt regeringskansliet och träffat en minister, var min samhällskunskapslärare förfärad över att jag missat en av hennes lektioner. Vad säger man?

Men min poäng är ju inte att det är bra med skolk, för det är det inte. Förutom att det innebär att skolan inte accepterar andra sätt att lära sig, som i mitt exempel här ovan, innebär det att skolan helt enkelt misslyckas med att motivera eleverna att komma dit. Lektioner som känns tråkiga och meningslösa går man inte på. Jag tycker att det är en fruktansvärt sund reaktion. Självklart tycker jag att man i första hand ska försöka förändra lektionerna, men tyvärr vet jag, i egenskap av elevorganisatör mer än många andra, att det i många fall är helt kört. Även om det finns många bra lärare så kryllar det fortfarande av lärare som kör på som man fortfarande gjort.

Men det finns också skolk som är ett tecken på att eleven inte mår bra. Elever med dåliga hemförhållanden skolkar oftare än andra, det vet vi. Måste man få sin alkoholiserade mamma i säng efter det att man lagat mat till sin lillasyster förstår jag verkligen att det kan vara motigt att pallra sig iväg till sin religionskunskap. Men det säger sig självt att man inte hjälper sådana elever med hårdare straff eller genom att antalet frånvarotimmar skrivs in på betyget. Lika lite hjälper man dem genom att ignorera att eleverna inte är där. Lärarna måste visa att de bryr sig, att det spelar roll att eleven inte var där. En lärare jag känner ringde upp de elever som inte var på lektionen och frågade var de var. Han gjorde det inte för att skälla, och han utgick alltid från att eleven talade sanning när han svarade. Han undrade helt enkelt vad som hänt och ville visa att han brydde. Det tog bara några minuter halvvägs in på lektionen och behöver jag säga det? närvaron var betydligt högre på hans lektioner än på de andra lärarnas.

Skolan måste sluta se eleverna som ett håglöst pack, som bara gör precis det som är nödvändigt och måste lockas/piskas till såväl närvaro som prestation. Först när skolan utstrålar positiva förväntningar på alla elever kommer det bli en skola med oss elever i centrum. Säkert är i alla fall att det, precis lika lite som i andra sammanhang, finns en enkel förklaring till eller en enkel lösning på skolket.

Av Mattias Schain 23 feb 2001 11:58