Vad är kärlek?

"Är du kär?", frågar folk.
"Jag vet inte. Vad innebär det att vara kär?", svarar jag
"Amen du vet, när det liksom pirrar i magen och så", får jag som svar
"Min mage pirrar inte, men det känns bra!"
"Nä, men då är du inte kär! Du måste göra slut!"
"Okej?"

Ibland känns det som om man har stannat någonstans mellan 12 och 15 år då allt handlade om vad alla andra tyckte, gjorde, kände. Kärleken har blivit ett alltmer förbrukat ord. Att säga "jag älskar dig" gör man till sin katt varje morgon eller till arbetskollegorna istället för "trevlig helg". Visst, de älskar man väl också, på ett sätt. Men för mig är ordet "älska" något mäktigt, något så stort att det inte lyckas komma igenom min mun alltför ofta, speciellt när det gäller mer än ett "jag älskar dig" till grannen när man mötts i hissen. Utan när det gäller riktig kärlek.

Okej, men vad är kärlek då? Är det fjärilar i magen? Är det när man sitter och väntar vid telefonen på att ens älskade ska ringa? Eller är det när man testar ihop sitt namn med hans/hennes efternamn? Jovisst, i alla fall enligt alla "Så vet du om du är kär" testerna i de underbara tidningarna som finns ute idag. Vill vi verkligen lita på dem? Enligt dem och många andra för den delen, finns det nämligen kriterier för innebörden av ordet kärlek. Alla människor måste känna på ett speciellt sätt som är detaljerat beskriven, annars anses man inte vara lycklig i sitt förhållande. Och åter igen dyker den här pressen upp som vi har på oss själva och alla andra har på oss.

Vi sitter och grubblar över exakt vad vi känner för vår pojkvän/flickvän och när vi inte direkt vet, då börjar vi tvivla. Är inte huvudsaken att man mår bra? Är det nödvändigt att veta exakt vilka slags känslor som strömmar igenom ens kropp just när man är kär? Bara känslorna finns där så. Och de är ju olika, känslorna, från individ till individ. Alla upplever kärleken på olika sätt. Dessutom tror jag att man älskar alla på olika sätt. Man känner en annan sorts kärlek för varje ny partner som man har, det är olika känslor som kommer fram då, beroende på situationen och personen och en själv. Och hur kan då någon påstå att det finns EN kärlek?

Människor är så besatta av regler. Vi vågar inte vara personliga och gräva efter svar i vårt inre. Vi söker svar hos andra, hos den allmänna bilden om hur kärlek ska se ut. Vi är rädda för att de svar vi hittar i oss själv själva, inte kommer vara de rätta svaren. Vi vill att andra ska säga till oss om den känslan man har i kroppen godkänns som kärlek. Men det ska inte finnas några bestämda regler, kärlek är ju så personligt! Vi har svar inuti oss, där finns reglerna, våra egna regler som är olika för alla. Känns det rätt, är det rätt. Känns det fel, så är det fel. Det är det som gör kärleken spännande, att alla upplever det på olika sätt.

Vad spelar det till exempel för roll om man i ett förhållande, inte ringer varandra varje dag, bara för att alla ens kompisar har daglig kontakt med sina respektive? Känner man inget behov av det, så är det inget fel i det. Jag är ingen psykolog, men jag lovar att ni inte behöver göra slut för det!

Hur ska kärlek vara speciellt när det snart kommer börja komma ut handböcker i vad det är och hur det borde kännas? Nej, vänta, sådana finns ju redan.

Vi förbrukar ordet kärlek, både i talet och i handlingar. Är jag den enda som kommer vänta flera år innan jag klämmer ur mig "Jag älskar dig" orden? Synd i så fall!

Jag vet vad kärlek är när jag upplever kärlek. Till dess lever jag gärna i min ovisshet och väntar med spänning hur just min egna kärlek kommer att kännas.

Av Kasia Narkowicz 15 feb 2001 12:03