Hon har lämnat mig...

Jag försöker förtvivlat att hålla tårarna borta. Le då förfan. Innan mungiporna hunnit svängas upp i ett halvkvävt leende tvingas de ner igen av klumpen i halsen som tycks tillta i styrka för varje försök. Vink, vink. Snart är hon borta för alltid. Så känns det i alla fall. Hennes tårar blandas med mina då vi krampaktigt famnar varandra en sista gång innan vi skiljs. Vätan får mascaran att rinna Loreal möter Lancome i en enda svart sörja. Utan att titta tillbaka, som en lyckad Orfeus i dödens rike, går jag bestämt min väg.

Jag möter människor överallt. På väg hem eller bort. Resande, jobbande, skyndande, leende, gråtande. Jag söker tillflykt på närmaste toalett där jag restaurerar min makeup efter det att jag ansett mig färdiggråten. Försöker le igen, det går nästan nu men konstigt nog får det mig att vilja gråta igen. Tar istället på mig en allvarlig min, sammanbiten. Går raskt mot parkeringshuset där bilen står och kör hem under tystnad. Jag tänker inte. Mörkret tätnar och de mötande lyktorna bländar mig, regnet smattrar och allt sammantaget känns som en metafor av mitt inre. Jag trodde nog aldrig att hon verkligen skulle åka, den här dagen låg så väl inbäddad i framtiden att jag inte reflekterat över dess faktiska realitet. Att hon blivit så stor. Det var ju nyss som vi lekte indianer i skogen, byggde kojor och skrapade knän. Inte så länge sedan som vi läste varandras dagböcker, bråkade om bästa pennan, slogs och revs tills vi skrattande föll ihop i en hög. Var det inte igår som vi upphetsat låg i samma säng och pratade om våra trevande landvinningar inom området pojkar och sex? Nya tårar faller, tänk om vi kunde bygga sandslott och äta piggelin igen, leka prinsessor i mammas alltför stora skor och avlagda trasor.

Redan nu saknar jag henne så fantastiskt mycket. En saknad dock blandad med viss tacksamhet. För jag inser att mina tårar och mitt stygn av sorg, indikerar en oerhörd kärlek som jag är stolt och glad över att jag delar just med henne, min lilla syster.

Lillstrumpa
Så mycket jag vill säga
berätta
beundran, tröst
stolthet, kärlek

Min lilla docka
aldrig stor

Vill vara hos
dig
alltid

Älskar dig
min bästa
mest älskade
vän
syster

Av Emelie Irestedt 13 feb 2001 15:00