En speciell kvinna

Hon växte upp i ett kungligt palats på Bali i Indonesien. Där levde hon levde ett skyddat liv tills hon valde att anpassa sig till världen utanför. Nu bor hon i Dempasar, en av de större städerna på Bali, där hon lever som poet, skribent och vanlig arbetare.

Det var inte förrän Cok Siwatra fyllde tolv år som hon gick utanför palatsets murar för första gången. Det var den dag då hon skulle börja skolan, innan dess hade hon undervisats av en privatlärare inne i palatset.

Under hela sin uppväxt hade Cok haft tre Nannys som tog hand om henne. Mentis om var hennes närmaste, hon badade henne och tog hand om henne personliga behov. Nattetid hade Cok en historieberättare hos sig. Det var så Cok och andra på Bali lärde sig balinesiska seder, religion och andra läror om livet. Alla dessa historier finns nedskrivna men det är inte alla som kan läsa dessa skrifter eftersom att de kräver en speciell utbildning för att förstå.

I dagens Bali har historielärarna till stor del ersatts av TV och på så sätt fortsätter historierna att föras vidare till nya generationer.

- Jag är bortskämd.
Cok pratar om sin uppväxt i palatset. Runt henne fanns en massa tjänare, lärare, livvakter och Nannys.

Allt hon ville ha kom till henne, allt hon ville göra fick hon göra i palatset. Vännerna kom dit, och ville hon ha något handlat så gjorde någon det. Ibland kom det teatersällskap eller danssällskap till palatset för att uppträda.

Barnen i den kungliga familjen fick inte gå ut utanför palatset, och som äldsta dotter var hon särskilt omhuldad.

- Kanske är jag den sista som hade det så här, i min generation. Idag är det inte lika strikt. De gamla har gått vidare och nu kan barnen i Puri gå ut.

- Det var inte förrän jag var 12-13 år som jag lärde mig att handla och göra saker själv. Det var i skolans cafeteria när jag ville ha något att äta. Men än idag gillar jag inte att shoppa, jag får huvudvärk. Så det blir bara att jag köper det jag ska och sedan går jag ut ur affären, berättar Cok.

Än idag gillar hon inte att sitta i grupper och diskutera eller på caféer och skvallra utan pratar hellre med en person i taget.

Det är ändå hennes uppväxt som har gjort henne till den person hon nu är, alla historier som historieläraren berättade om nätterna stimulerade henne att tänka i de banor hon tänker idag.

Nu är hon en av de mest uppskattade poeter och skribenter som finns i dagens Indonesien. Många anser att hon kommer att bli den främste som landet haft. Skrivandet är något som varit med Cok hela hennes liv, det kommer både från moderns och faderns sida.

Den sorts poesi hon skriver började hon med när hon var tio år gammal. Till hennes texter framförs en melodi och allt lyfts fram ännu ett steg av en dans som utförs av en vän till Cok. Coks uppträdanden är väldigt starka, och även för en som inte förstår Indonesiska så är det en upplevelse att se Cok framföra sina verk.

- In min fantasi är poeten Gud eftersom att hon har makten att skapa liv och personer. Personer med olika karaktärer, goda och onda. Om det bara är en som förstår det jag skriver så blir jag lycklig, då har jag nått fram till honom eller henne.

Det är i Coks skrivande som hon kan ge uttryck för sina känslor eftersom att man som balines inte säger rakt ut vad man tycker och känner.

- Ofta skriver jag om mina känslor men ibland om samhället eller om politiska idéer. I Indonesien har vi många problem med orättvisor. Jag tar vid mig av det jag läser i tidningarna, om män som dödar varandra och om krig som till exempel i Östtimor. Vi var förut som syskon, nu dödar vi varandra.

Idag lever Cok i en av de större städerna på Bali i en egen lägenhet, i ett vanligt hus, i ett vanligt område. Hon har till och med ett vanligt jobb. Varje dag går hon till sitt jobb på statens lönekontor. Ett jobb där hon inte har något att säga till om. Där är hon en av de anställda.

Cok beskriver själv sitt jobb som en del av sitt skrivande, en plats där hon får inspiration till sina texter. Där arbetar hon tillsammans med en liten grupp kvinnor, och när man kommer in är det som att komma till en helt ny del av Coks liv där hon är en vanlig tjej mitt i livet.

I framtiden ser Cok hur hon utvecklas vidare, en plan hon har är att bli präst, men det är en lång väg dit. Men genom alla historier om hinduism och balinesiska seder som hennes historielärare berättade har hon en god grund att stå på.
Hela tiden jobbar hon med sig själv, för att komma till insikt, med sig själv och livet.

- Varje dag påminner jag mig om att jag inte är perfekt, att jag gjort misstag. Ibland blir jag orolig för vad som händer här på Bali, och Indonesien. Vi förlorar de nära familjebanden. Det byggs en massa hotell som tar en massa mark från risfälten som på så sätt försvinner. Flygplatsen för med sig bland annat taxi och gallerier. I och med det lever det balinesiska folket med både det gamla och det nya, säger Cok.

- Jag är orolig, vi förlorar vår själ. Hur ska vi blanda det nya och det gamla så att vi får balans?

Foto: Ida Ling

Av Ida Ling 13 feb 2001 14:04