Jag finns inte, alltså väntar jag

Jag finns inte, alltså väntar jag.

Hos doktorn ska man vänta. Det är förutbestämt, ingen går till doktorn eller tandläkaren och förväntar sig att bli insläppt i tid. Givetvis anlände vi dit punktligt och fyllda av tacksamhet för att vi nådigast fått ta över ett återbud och därmed sluppit vänta ett minimum om 6 månader.

Att sedan tiden vi fått ligger mitt på dagen egentligen är fullkomligt omöjlig att synka ihop med vårt dagliga värv är inget som vi ens vågar fundera över. Vi slår oss sedan snällt ner i väntrummet likt väldresserade raspudlar och bläddrar i tidningar som ICA Kuriren, Hus och Hälsa eller läser obskyra broschyrer som "Hur du bäst undviker artärförtvining" eller "Tio sätt att fästa din stomipåse". Nuförtiden kan man ha tur och hitta ett tre veckor gammalt nummer av Metro på soffbordet. Sofforna eller stolarna är förresten alltid hårda, obekväma, orange och med halkiga karmar av björk.

Under tiden som man sitter där och väntar fladdrar och klapprar vitklädda änglar i form av sjuksystrar förbi i en rasande fart. Dessa syrror fullt upptagna med att bära prover och journaler bevärdigar dig aldrig med minsta blick. För dem är du en lika vanlig och ointressant del av inredningen som Skagenreproduktionen på väggen.

Efter tjugo minuter och ett antal förbisvischande djävulsänglar så börjar man skruva sig besvärat och försöker till en början, väldresserad som man är, söka ögonkontakt med någon av syrrorna. Dessa damer är fullfjädrade proffs och jag tror inte ens George Clooney med sin enorma utstrålning och stora framgång hos damer i vitt skulle lyckats komma i närheten av något som liknade kontakt om det var han som satt i soffan.

Resolut öppnar man då munnen och klämmer fram ett försiktigt ursäkta, sedan ett till och därefter ett högre: --URSÄKTA!

Ängeln fryser och vänder äntligen blicken mot dig. Fylld av din framgång kastar du genast ur dig ett:
-Jag hade en tid hör för 30 minuter sedan!

Samtidigt som du säger detta kastar du en anklagande blick mot läkarens mottagningsrum. Ängelns blick slocknar och med autopiloten påslagen svarar den:
-Doktorn tar emot så snart han är klar.

Klar uttalas med ett mycket spetsigt K och markerar med allt tydlighet att hon väntar sig att du icke skall fråga igen.

Tillbakatryckt i karmfåtöljen mumlandes besvärjelser stirrar du blint mot läkarens dörr och inser att adrenalinkicken förmodligen kommer att få din puls att rusa i höjden likt Apollo 13. Efter ytterligare 15 minuters vänteförnedring öppnas dörren och ditt namn ropas ut varpå du reser dig och orkar inget annat än att skänka läkaren ett leende så fyllt av tacksamhet som om det vore självaste Per vid pärleporten som du går till mötes.

Din lycka blir dock kortvarig då det visar sig att du endast klättrat ett litet pinnhål på väntestegen och hamnat i det oftast iskalla undersökningsrummet. Per läkare ber dig ta av dig på överkroppen och försvinner sedan ut ur rummet igen. Du drar av dig tröjan och sätter dig på en kall grönklädd brits och börjar återigen vänta. Till skillnad från det så kallade väntrummet saknar det här rummet all form av utsmyckning och det enda läsvärda i rummet är tavlan för synundersökning.

Efter att i ytterligare minuter ha stirrat dig blind på de förbannande bokstäverna, synat dina vinterbleka överarmar och läst innehållsförteckningen på de bruna flaskorna på hyllan framlänges och baklänges gör Per läkare entré igen.

Han slår sig resolut ner på en pall mitt emot dig och börjar till din förvåning först nu att titta igenom de journaler och papper som rör just ditt besök.

På 10 minuter har sedan Per läkare hunnit frågat, klämt lite, lyssnat lite med stetoskopet och gjort små anteckningar under tyst mumlande i sina journaler. Andlöst väntar du på din dom och när han då plötsligt tittar upp och ger dig ett förtroendeingivande leende och säger att allt är OK vandrar du ut från hans mottagning med en svindlande lättnadskänsla över att ha undkommit den dödliga sjukdomens käftar. Varje uns av förnedring och förbittring förpassas snabbt till glömskans boulevard. I alla fall till nästa gång det är dags för ett besök.

Precis som Sverker Olofsson frågar jag mig - Ska det verkligen vara på detta viset?

Ps. När bananflugan sover hänger han med huvudet, bara så ni vet.

Av Eva Karlsson 08 feb 2001 13:56