Saker och ting

Men det bara var så liksom. Han hade aldrig planerat att greja hela paketet, gifta sig och skaffa hus och kids.

När han var yngre såg han sig själv som en outsider, en Jack Kerouac-typ som levde i samhällets utkanter och med vemod betraktade allt på avstånd. Lite sådär som i de tidiga Lundell-böckerna. Romantisk, men samtidigt med en insikt att han aldrig skulle kunna passa in i de givna normerna.

Han skulle inte bli en som körde det där 9 till 5 rejset, åkte ut till IKEA och klättrade på det nyköpta hustaket för att fixa en parabol. Den grejen liksom. Han var helt enkelt inte typen som stadgade sig och skaffade barn och det hade sin grund i ett taskigt självförtroende och att han aldrig hade haft någon tur med det motsatta könet. Han hade trott att världen tillhörde de vackra och starka. Och han var varken det ena eller det andra. Men han hade haft fel. Saker och ting bara händer.

Nu satt han nersjunken i en stol på Södersjukhuset och stirrade med tom blick på sjukhussängen där hans fru låg och mot bröstet deras första barn. Han hade aldrig varit tröttare. Ögonlocken vägde ton och långsamt, men säkert svajade världen till och han gjorde något han aldrig tidigare kunnat göra. Han somnade i en stol. I sängen vaknade den nyblivna modern och tittade på sitt sovande barn med ena bröstet i munnen.

Hon vände på huvudet och log vid åsynen av sin man. Plötsligt kom det över henne; för första gången på mycket länge såg hon honom på riktigt. Hans mörka, tonade, långa hår han måste klippa sig snart, tänkte hon som nu var spretigt och svettigt, hans vackra, blå ögon som nu inte syntes, men som för alltid, från och med ikväll, skulle ha en annan lyster. Det kraftiga, men fina ansiktet som alltid var så levande och fullt av skratt och leenden och den stora näsan som passade till resten, ja han var inte världens vackraste, ingen Brad Pitt eller Johnny Depp direkt, men ibland kunde han vara så ruggigt snygg och lika ofta såg han för taskig ut, men det spelade ingen roll, han var hennes man, han var far till deras gemensamma barn, och trots att han ibland drev henne till vansinne genom sitt barnsliga och omogna sätt visste hon att han djupt därnere kände ansvar och trohet och att han alltid ställde upp. Hon visste att han inte skulle lägga av att träffa kompisar, komma hem sent vissa helger, gå på konserter, gå på bio eller gå och dagdrömma, helt enkelt sluta vara den han var, och det ville hon inte heller, men hon visste också att han skulle ta sin nya uppgift som pappa på största allvar. Han hade inte varit något större stöd under värkarna eller när barnet var på väg, han hade agerat tafatt och mesigt, men ingen var perfekt.

Han hade varit stor och underbar innan och han skulle vara det efteråt och när det gällde. Love var 32, tre år äldre än hon och fortfarande visste han inte vad han skulle bli när han blev stor och hon log vid tanken på det. Visst hade det varit roligt med någon som drog hem storkovan, men då hade det inte varit Love. Och hon var tvungen att erkänna att även hon inte hade de ambitionerna som pekade mot feta lönechecken Hubert.

Båda deras föräldrar dolde inte oron över hur det skulle gå för deras barn speciellt bra, men de hade ändå stöttat hela vägen och skulle säkert komma på besök senare under dagen. Det kändes konstigt, tyckte hon och stirrade ut genom fönstret som visade upp en natthimmel och mörka fasader. Än så länge visste ingen, förutom personalen här, att de hade blivit föräldrar. Hon ville ha det så, ett litet tag till. Tröttheten svepte plötsligt över henne och hon sögs in i sömnens varma landskap.

Love vaknade till av att han höll på att rasa ur stolen och först fattade han ingenting. Han satt i en stol, fullt påklädd, jeans, tröja med Arkiv-X tryck och utslitna gympadojjor på fötterna. Han klippte med ögonen och försökte blinka bort gruset som grumlade synfältet. Ja, just det, han hade blivit pappa och där låg hon och där var han, miraklet och själv blev han lättad för i drömmen hade han varit ute och blivit full och ramlat i en trappa och han hade dött av det och svävade ovanför en sjukhus säng som denna och i den låg en kvinna som var misstänkt lik hans fru och kvinnan hade precis fött fram en son och hon tog honom till bröstet och grät och grät och han var inte bredvid därför att han hade dött och tårarna var nog lika mycket för det som för barnet och han försökte ropa till henne där han svävade i taket, försökte flaxa med armarna för att komma ner till henne, till barnet, till verkligheten, men det gick inte och han fick panik och började skrika, men då var det som om han höll på att ramla och det var då han vaknade upp och insåg att det bara varit en sjuk mardröm, en påminnelse om ett liv i det förgångna som ibland kunde ha slutat som i drömmen och han visste att nu skulle det aldrig bli som förut igen.

Han var ingen outsider. Han skulle inte leva ensam i hela sitt liv. Han hade en vacker fru och nu ett barn. Så var det bara. Acceptera faktum. Han hade ett bra liv och nu, från och med ikväll var han en del av något större, något mer och han kunde inte smita från det. Han log busigt. Men imorgon skulle han ut med polarna och fira. och det ordentligt. Men han skulle inte ramla i någon trappa. Aldrig mer.

Av Göran Skoglund 24 jan 2001 14:15