"Jag gråter för jag kommer dö ung!"

Jag surfar runt på Internet och kommer in i en diskussionsgrupp där dagens ämne är "2000-talet". Det påbörjade tusenårsskiftet ger upphov till tankar om allt från "Paradiset" till "Jordens Undergång". En signatur vid namn "Allvetaren" påstår sig kunna spå en framtid där människor lever i total isolering från varandra, omgärdade av datorer och tekniska hjälpmedel av alla de slag.

Människors känsla för empati, och förmåga att fungera i sociala sammanhang, kommer ersättas med en VR-värld där alla drömmar artificiellt kan uppfyllas genast och utan ansträngning med hjälp av den nya tekniken.

Allvetaren möter på hårt motstånd. I signaturen "Esset" föds en annan bild; istället för "det konstgjorda" förespråkas en ny, och nödvändig, väg till dialog mellan de inre och yttre aspekterna i livet. Esset menar att den materialistiska eran snart är förbi och att den kommer ersättas med insiktsfulla människor som vågar ifrågasätta, som ger istället för att bara ta, och som kommer skapa fler och djupare kontakter med människorna i sin omgivning.

Jag ger mig in i diskussionen, lite på avstånd, och ställer frågan: "Vem tillhör 2000-talet?".

"Varje självförverkligad individ!", svarar Esset. "Företagen!", kontrar Allvetaren. Fler signaturer ger sig in i diskussionen, jag lutar mig tillbaka och får under en tio minuters tid ta del av en het debatt. Meningarna skiftar från genomtänkta resonemang till rena påhoppen. Känslorna svallar, och det som bar fröet till en intressant diskussion utmynnar i ett missväxande kaos.

Jag beslutar mig för att dra mig tillbaka och återvända till "RL", men just som jag ska logga ut möts jag av en mening som ter sig annorlunda.

"Jag gråter för jag kommer dö ung!", signerat "Sophie 17".

Först reflekterar jag inte alls över vad det står, men efter det att jag stängt av datorn griper en känsla tag i mig; jag blir berörd. Båda mina reaktioner skrämmer mig; den omedelbara likgiltigheten och den efterföljande känslan av sorg inför ordens egentliga innebörd.

Frågorna hopar sig. Är mitt "lite på avstånd" ett sätt att skärma mig från det skrämmande? Är det i Allvetaren eller i Esset som jag identifierar min framtid? Är Sophies ord en uppmaning att utmana likgiltigheten? Kan jag vara med och påverka i en riktning där människans behov av kärlek, bekräftelse och respekt hamnar i centrum? Kan någon av oss det?

Jag tar en promenad bortåt skogen, med en känsla av saknad vandrande vid min sida. Efter någon kilometer ökar steglängden och min känsla av saknad omvandlas till en stark övertygelse att det finns en bättre värld bortom tusenårsskiftet. Jag ser tydligt att just Sophie är länken till den framtiden. I hennes sorg finns en kraft som kan omvandlas till fruktbar handling och hennes rädsla kan transformeras till förståelse och engagemang. Hennes rop bland ettor och nollor översätts till en känsla av meningsfullhet och jag skyndar mig hem.

Jag slår på datorn, kopplar upp mig på nätet, hittar diskussionsgruppen, söker efter Sophie, får napp och med feta versaler skriver jag: DU ÄR FRAMTIDEN!

"Tack, det var precis vad jag behövde höra!", svarar hon snabbt.

Hennes svar gör mig upprymd och genast förstår jag att orden besitter förmågan att skapa kontakt som går via tekniken och in i mottagarens sinne. Samtidigt slår det mig att den fysiska verkligheten ändå är vägen för att få ett informationssamhälle att verkligen fungera. Det skrämmande blir mindre skrämmande om jag känner efter och agerar utifrån den känslan, det är när jag kapslar in min känsla jag skärmar mig från mig själv och omgivningen.

"Vem är du?", undrar Sophie.

"JAG ÄR FRAMTIDEN!"

Av Per Poulsen 16 jan 2001 14:06