Djuren - vår tids slavar

Anta att du ska födas till världen, du vet inte vem du är eller hur ditt liv kommer att gestalta sig. Du vet inte om du kommer att födas som människa eller som ko eller tillhöra någon annan art. Hur skulle du vilja att handlingsstrukturerna såg ut? Är du så säker på att kor, grisar och andra djur inte känner något eller bör ha någon moralisk status, att om du själv riskerar att födas som ko eller gris så vore det okej att människor dödade dig efter 5 år och hade dig instängd i dagsljustäta byggnader och tog din mjölk som skulle vara till dina barn som dödas för att deras kroppar ska bli korv eller hamburgare? Jag antar att du skulle föredra att djur behandlades väl och inte blev dödade om du själv riskerade att födas som djur.

Om du på detta vis förmår gnugga av dig partiskheten som kommer av din särställning i samhället och på jorden, borde du inse att makt inte är i sig legitimerande och att vi bör känna empati och leva efter den. Djur kan lida. Även icke-mänskliga djur har de fysionomiska förutsättningarna för lidande. Detta är knappast något kontroversiellt påstående. Även andra djur har centrala nervsystem och medvetandeprocesser, som är det fysiska förutsättningarna för lidande.

Om du, i den teoretiska situationen där du inte vet om du ska födas som djur eller människa, inte skulle kunna tänka dig att det vore bra av människor att äta grisar, hästar eller "nötkreatur", ta djurs mjölk, eller på andra vis plåga dem, då är din nuvarande hållning såvida du äter djur och klär dig i dem till andra djur präglad av partiskhet. Att denna partiskhet skulle vara bättre än andra partiskheter som rasism, sexism etc, är inget annat än en uppfattning sprungen ur partiskheten mot djur i sig. Att se sig själv i andra, att identifiera sig sig med andras intressen är att se fördomsfritt. En seriös och fördomsfri identifikation med djuren utifrån deras förmågor och intressen leder till ett konstaterande av djurrättsidén riktighet.

Lidandeförmågan är en basal funktion som är och har varit av stor evolutionsbiologisk betydelse. De övriga djurens lidandeförmåga har därmed samma ursprung som vår egen. Vår och de övriga djurens förmåga att känna har tillkommit på snarlika sätt och kan tänkas vara upplevelsemässigt likartade. Detta stöds av såväl evolutionsbiologi som etologi. Det enda som kan skilja mellan människan och de flesta andra arter är att majoriteten av människor kan reflektera över lidandets orsak i kraft av högre intelligens. Men om detta gör lidandet värre eller mer uthärdligt är inte en så enkel fråga, som många verkar anta. Spädbarn och gravt förståndshandikappade kan inte heller förstå orsaken till sina lidanden precis som djuren, men det innebär väl inte att det exempelvis är mer OK att sticka en kniv i ett spädbarn än en vuxen eller att det är OK att döda dessa människor för att göra mat? Skillnaden verkar med dessa enkla exempel inte ha någon allmängiltig betydelse.

Förmågan att känna är ett mycket bättre moraliskt kriterium än intelligens, och använder man det så bör även djur, förståndshandikappade, och spädbarn vara föremål för hänsyn. Det är en vackrare, mer kärleksfull och en mycket mer klarsynt attityd. Många av de köttätare som försvarar sitt köttätande med skillnader i intelligens, invänder mot resonemanget och säger att de även låter spädbarn och förståndshandikappade ingå i sin moral, eftersom de också är människor. Men då använder de sig ju inte av kriterierna, utan av gruppegoism. En gruppegoism som utesluter individer på basis av att de tillhör fel grupp enbart. Och man ställer sig inte i gott sällskap med en sådan inställning. En påtaglig inkonsekvens kan ses i djurätarnas argumentation i detta fall.

Eftersom djur har denna förmåga att lida och känna lycka, och eftersom dessa egenskaper är det som gör att vi kan fara väl eller illa av en handling och ha intressen, är det inte etiskt försvarbart att ignorera djurens situation eller att utnyttja dem på ett för dem ofördelaktigt sätt. Istället bör man visa lika hänsyn till lika intressen. Detta är den mest sunda av jämlikhetstankar. Gör man det så kan man direkt konstatera att djurens intressen av att leva och att få leva ett naturligt och för dem lyckligt liv, är ett högre och mer substantiellt intresse än intresset att äta upp djurens kroppar. Vi ökar lyckan och minskar lidandet om vi övergår till en vegetarisk och djuretisk livsstil. Veganism och djuretik är alltså konsekvensetiskt mer rimligt.

Genom historien har de flesta samhällen varit inkonsekventa i sin moraliska tillämpning. Man har uteslutit olika grupper från den moraliska tillämpningen. Exempelvis kvinnor, etniska minoriteter, barn, sexuellt avvikande, funktionshindrade, förståndshandikappade, religiösa minoriteter etc. Det gemensamma för dessa moraliska exkluderanden har inte varit seriös moralisk reflektion eller moraliskt relevanta skillnader, istället har det varit så att de som exkluderat de specifika grupperna har sett detta som naturligt och självklart - utan behov av vidare motivering. Samma irrationella och tomma argumentation och bortförklaringar används idag för att försvara den djurbehandling vi har idag. I grunden handlar det om en föreställning om att makt ger rätt. För det finns inga argument som kan försvara att man åsamkar lidande för att tillfredsställa onödig efterfrågan på kött.

Även om du anser dig tveksam till djurrättsidéns rimlighet, så bör du ta det säkra före det osäkra och sluta konsumera djur. Detta av beslutsteoretiska skäl. Om den djuretiska synen är riktig så riskerar du väldigt mycket, nämligen andras liv och välfärd. Om den djuretiska synen inte är riktig vilket den dock är riskerar du bara att ha provat en ny typ av mat som förmodligen får dig att må bättre och som har positiva externa effekter i form av bättre miljö och mer effektivt resursutnyttjande.

Av Jon Andersson 12 jan 2001 23:11