Elitidrottens framtid är mångkulturell

Dessa var handbollsspelaren Ljubomir Vranjes, taekwondons Roman Livaja och brottaren Ara Abrahamian. Om man frikostigt lade till utlandsfödda, liksom deltagare med invandrarföräldrar, presenterade den blågula OS-truppen trots detta inte ens tio deltagare med "exotisk" bakgrund.

Rent statistiskt är detta en spektakulärt låg kvot. Var femte svensk har år 2000 invandrarbakgrund i första eller andra generation. Det vill säga att man är född här eller har föräldrar som flyttat hit. Mer än en halv miljon svenska ungdomar har på det här sättet utländsk koppling.

Mot den bakgrunden hade det varit rimligt att 30-40 "riktiga" invandrare fått kvittera ut den olympiska garderoben. Men uttagningen till Australien var helt oklanderlig. Det finns inga skäl att skriva insändare om Sjöbo-fasoner. Den bistra sanningen är att Sverige inte var tillräckligt bra i kvalificeringen i de grenar där invandrarna nu kommer med stormsteg.

Herrfotbollen försvann i kvalet. I basket laddar Sverige för EM på hemmaplan 2003 och fantiserade knappast ens om OS-kvalificering. Vid första anblick saknades möjligen invandrarboxare i truppen. Boxningen är massivt invandrardominerad. Men i självförsvarets ädla konst är de bästa svenskarna proffs, övriga hade alla chanser att kvala in till Sydney.

Nej, den verkliga färgsättningen av de blågula landslagstrupperna får vänta ett slag till.

Men ATT de svenska landslagen snart kommer att ha ett avsevärt invandrarinslag tvivlar få på. Till och med i idrotter med ytterst ringa invandrarinslag börjar den nya tiden märkas. Stockholms TV-pucklag i ishockey hade 1999 såväl Zoran Katalina som Monir Kalgoum i truppen. Undantag i en dyr sport från isvidderna i norr, visst, men ändå undantag som bekräftar regler.

Vid fotbolls-VM i Frankrike 1998 och vid EM i Holland/Belgien i somras vann Frankrike med ett lag där ofta nio eller tio spelare i förstaelvan hade invandrarbakgrund. Mest uppmärksamhet fick fixstjärnan Zinedine Zidane, uppvuxen i Marseilles getto La Castellane med algeriska föräldrar. Men i lagen fanns också stjärnor från platser som Nya Kaledonien Karembeu, Armenien Djorkaeff, Ghana Desailly och Guadelopue Thuram.

Om något liknande kan inträffa i Sverige blir vi snart varse. Tiden börjar bli mogen. Vi har haft invandrarinslag i olika landslag alltsedan den stora importen av industriarbetare i slutet av 1960-talet. Men det är nu i början av 2000-talet som det verkligen börjar märkas att Sverige förändrats - det sker när de förstnämndas barn vuxit upp samtidigt som söner och döttrar av 1980- och 90-talens flyktingar nu hamnar i den tidigare så kritvita svenska idrottsrörelsen.

Mest märks den nya tiden just nu inom fotbollen. Visst, landslaget har haft enstaka färgade spelare som Martin Dahlin och Henrik Larsson. Men nu kommer invandrarna på bred front. Yksel Osmanovski, proffs i italienska Bari, är mångas favorit som Kennet Anderssons efterträdare i det svenska landslagsanfallet. Osmanovski är inte bara "riktig" invandrare av bosnisk bakgrund uppväxt i invandrartäta Malmöstadsdelen Rosengård, han är dessutom muslim, landslagets första.

Det är lika bra att landslagets kockar vänjer sig vid att det snart efterfrågas andra favoriträtter än ärtsoppa och fläskschnitzel. Det är en tidsfråga innan åtminstone några av spelare som Kennedy Bakircioglu Hammarby, Bojan Djordic Manchester United, Zlatan Ibrahimovic Malmö FF eller Sharbel Tuoma AIK, skadad i år tar plats i Lars-Tommys startelva. Detta samtidigt som exempelvis Djurgården, Assyriska, Café Opera och Forward vinner seriepositioner med lag dominerade av invandrarspelare.

Än mer markant än i fotbollen är invandrarinslaget i svensk boxning. En sport som förr kallades för "arbetarsport" har nu blivit en "invandrarsport". Vid det senaste svenska seniormästerskapet deltog ett 90-tal boxare. Nära 60 av dessa var invandrare. 6 av 10 svenska mästare hade utländsk bakgrund. Sveriges trupp till JVM Ungern inom kort består av namnen Jatter Sajed, Benjamin Kalinovic, Micha Tobagava, Steven Mussi.

Men det finns också uppenbara frågetecken i visionen om de alltmer färgstarka svenska landslagen. Basket är ett sådant. Om man, som artikelförfattaren, bor i Stockholm ser man ständigt invandrargäng som begåvat imiterar NBA-basket vid exempelvis Slussen. Man tror lätt att basket redan är en helt invandrardominerad elitidrott. Så är inte fallet. Förutom i storstadslagen dominerar fortfarande högsvenska namn i trupperna. Likaså i den preliminära truppen inför EM i Sverige 2003. Av 50 nämnda namn presenterade på basketförbundets hemsida är inte ens tio invandrare.

Men basketförbundets generalsekreterare Lena Wallin-Kantzy håller inte med om något frågetecken:

- Jag ser helt klart en tendens att det blir fler invandrare även på elitnivå. I 50-mannatruppen var det först inte så många, men sedan har vi fått med några exjugoslaver i truppen. Det spelar in att Fiba, internationella basketförbundet, har tuffa regler gällande nationell bakgrund. Du får inte ha spelat i "värdeturneringar" och sedan byta nationalitet: det gäller oavsett om du spelat på junior- eller seniornivå. De här reglerna kommer säkert att ändras så småningom.

Om det verkliga genombrottet skulle fortsätta att dröja finns också alternativet att värva elitidrottare. Som när Qatar inför årets OS värvade stora delar av det bulgariska landslaget, inklusive tränare. Värdnationen Australien, ett land med massiv invandring, var också de flitiga med att skriva ut pass till nyinflyttade elitidrottare. Själva har vi sagan om Ludmilla Engquist.

Men frågan är om det är så vi vill ha det?

Nej, hellre då att Kennedy Bakircioglu, uppfostrad i en klubb Assyriska FF som kombinerar svenskt med exotiskt, gör ett ryck på högerflanken i Hammarby IF och slutligt övertygar Lars-Tommy om sin landslagsstatus. Att det rycket snart kommer är uppenbart.

Frågan är nog snarare hur många invandrarkollegor som Kennedy kommer att ha omkring sig.

Av Christina Höglund 04 jan 2001 17:33